Femte plats för min novell i årsfinalen på Kapitel 1!

Då har juryn på Kapitel 1 slutfört sitt arbete och min novell Affirmanation(dock står det Affirmation som titel i vinnarlistan så det kanske är dags att byta namn på den)kom på en hedrande femte plats i årets final! Känns kul att jag får vara med även i årets antologi med en novell (förra året kom jag ju på en tionde plats med Den rätte)!

Juryns motivation lyder:

Mycket välskriven samhällskritik i en rak berättelse som känns både
självupplevd och autentisk. Vinnarkandidat om den varit kortare.

Författaren skriver fyndigt och underhållande om dagsaktuella problem,
på ett sätt som får läsaren att både skratta och tänka till. Kul!

En mycket underhållande novell som på pricken fångar samtiden. Jag
hade väldigt stor behållning av att läsa den här. Man fick verkligen
en känsla för de olika karaktärerna, och jag gillar att du visar flera
personers perspektiv. Kanske kunde rösten från de som jobbar på
Arbetsförmedlingen utvecklas ytterligare? Så att man förstår att de
också har tvivel och upplever situationen som jobbig? Bra språk, bra
dialog. Fortsätt att skriva!

Läs mer om tävlingen och de övriga vinnarna på:

http://www.kapitel1.se/blog

Ha en skön fredag! 🙂

Annonser

Boktips!

Jag tänkte skriva lite om Malin K. Erikssons roman Fisken i snön med hälsning från hospitalet. Bokens handling utspelar sig i 1860-talets Småland, i trakterna kring Växjö. Där har man byggt ett nytt hospital och dit kommer Elin tillsammans med prosten. Hon blir inskriven och förd till en avdelning där det redan finns tre andra kvinnor som genomgår behandling för olika psykiska tillstånd. De kommer alla från bättre bemedlade hem, vilket inte Elin gör, men tack vare prostens kontakter hamnar hon på den avdelningen istället för bland de fattigare patienterna(vilket till exempel innebär att hon får bättre mat och slipper tungt kroppsarbete). Elin blir fastbunden i sin säng på nätterna så hon inte ska ”ta på sig själv”, det vill säga onanera. Det ansågs vara sjukligt vid den här tiden. Hon har också ”fallandesjuka” (epilepsi) och svårt med koordinationen. Samhället har gett henne en stämpel som arbetsovillig och obildbar då hon varken lyckades lära sig läsa eller skriva när hon gick i skolan för prosten. Men av en av de andra kvinnorna på avdelningen, Magdalena, så lär hon sig både läsa och skriva. Räkna kunde hon redan då hennes nu avlidna lillasyster Ida lärt henne det.
Hospitalet använder metoder som isbad för att behandla sina patienter. En man blir matad då han är iförd tvångströja vid måltiderna. En del av patienterna hålls isolerade under kortare eller längre perioder. På nätterna genljuder hospitalet av skräckfyllda skrik. Elin upptäcker hur klassindelat även hospitalet är och vilken tur hon haft som trots allt har hamnat på en av dess bättre avdelningar.
Hon tror att hon snart ska bli botad och få åka hem, men tiden går. Hon lyckas övertala en av sjuksystrarna att få papper och penna. Så sitter hon på en bänk i hospitalets park och skriver till sin döda syster om vad som har hänt…

Jag har tidigare läst Malin K. Erikssons debutroman När minnen får liv som handlar om en kvinna som har blivit rullstolsbunden efter en olycka. Hon är bitter och arg på livet och tar ut sina frustrationer på sina personliga assistenter. När en hemlös hund kommer in i hennes liv tar hennes liv en ny riktning.
Jag tyckte mycket om den boken så jag blev givetvis intresserad av att läsa även hennes andra bok, Fisken i snön. Malin K. Eriksson är en författare som vågar ta sig an svåra ämnen och skapar människoöden som griper tag i läsaren, oavsett om romanen utspelar sig i modern tid eller är en historisk roman.
När jag pluggade idéhistoria var Karin Johannissons Den mörka kontinenten, en omskakande bok som handlar om den medicinska synen på kvinnokroppen och dess sexualitet kring sekelskiftet 1900 en del av den obligatoriska kurslitteraturen. Även om Erikssons roman utspelar sig lite tidigare så finns liknande tankegångar i den.
1860-talet blir levande i Malin K. Erikssons berättelse och karaktärerna man får möta känns trovärdiga och äkta. Det är säkert så här som det var på den tiden, i ett samhälle där preventivmedel var förbjudna; ingen sexualundervisning fanns; där många människor svalt och for till Amerikat med förhoppningen om ett bättre liv; ett samhälle som var präglat av lusta, skuld, skam och sociala hierarkier. Ett samhälle där en person som var udda på något sätt, till exempel hade en sjukdom som epilepsi, ofta for extra illa. Elin är van att människor pratar illa om henne, medan hon ännu är i rummet. Man är rädd för att hennes sjukdom ska smitta. Okunskapen är stor och fördomarna många.

Malin K. Erikssons roman påminner om en grekisk tragedi där vi bit för bit får ta del av Elins öde. Boken får oss att ställa frågor kring vad som är frisk och sjukt; gott och ont.

Mitt betyg blir:

YYYYY

IMG0004A

Datorproblem

Det finns veckor. Och så finns det VECKOR. Det här har inte varit den bästa veckan i mitt liv precis. De personliga problem jag har haft tänker jag inte berätta om, men dataproblemen tänker jag nämna kort här. Min dator är gammal, långsam och trög, och jag är tacksam för varenda dag som den håller ihop och fortfarande fungerar. Köpa en ny har jag för tillfället ingen möjlighet till, varken ny eller begagnad. I förra veckan lyckades jag få igång cd-/dvdspelaren i den efter att den inte har fungerat på tre-fyra år, något som nog måste betecknas som ett mindre mirakel faktiskt!
Och jag behöver spelaren för nu måste jag ta steget och rensa hårddisken helt och hållet för att sedan lägga in alltihop från början. Säkerhetskopieringar har gjorts på både extern hårddisk och på USB-minne. Jag har läst på ute på nätet hur jag ska gå tillväga. Jag borde alltså klara det. Även om jag inte är Albert Einstein direkt så borde jag klara av det. Men det dåliga tekniksjälvförtroendet finns där. Samt att jag inte har någon i min närhet som kan hjälpa mig med det hela, så jag hoppas verkligen att inget går fel. Jag sägs vara den mest tekniska familjen och då är det illa!

Så vi får se när, var och hur vi ses igen!

Jag ställer mig på mitt mentala hopptorn och förbereder mig för att ta språnget ut i det okända …

Med hopp om att vi ses på andra sidan av ominstallationen! 🙂

Boktips!

Romanen som är dagens boktips är Cia Sigesgårds Inga kelgrisar, inga styvbarn.
Titeln ska komma ur ett tal som Tage Erlander ska ha hållit någon gång på 1950-talet tydligen där han ska ha sagt: ”I detta hus finns inga kelgrisar och inga styvbarn.” (Själva citatet verkar ha funnits redan på 1930-talet och tillskrivs Per Albin Hansson ursprungligen?)
I alla fall är det så i romanen där en av huvudkaraktärerna, Astrid, klipper av ett band tillsammans med Tage Erlander utanför huset som bokens handling utspelar sig i. Det är då ett nybyggt trevåningars hyreshus med en vacker gul fasad.
Men när läsaren kommer till huset har det gått några decennier och fasaden är grådaskig och en stor spricka löper genom den. Huset har sett sina bästa dagar, liksom Astrid som har bott i huset sedan det var nytt. Numera är maken Henning död och hon bor med Sonen i en lägenhet på andra våningen. Sonen är en slusk, minst sagt. I lägenheten bredvid bor Kasper med sin mamma, styvpappa och lillasyster. De vuxna grälar ofta, särskilt om pengar. Kasper brukar gå ner till Anna om det blir alltför våldsamt.
I huset bor alltså också Anna i en lägenhet på bottenvåningen. Anna har Aspergers syndrom och förstår inte riktigt de osagda och oskrivna regler som finns i samhället. Nyligen dog hennes stöd i livet, brodern Kristoffer, den ende som verkligen brydde sig om henne och hennes lite aviga sätt. Hon har en minutiös ordning i lägenheten, något som får stor betydelse för handlingen i boken. Bredvid Anna bor Kent Gunnarsson. Han har cancer och är sjukpensionär.
Den översta våningen i huset står tom, eller finns det någon där? Och i såna fall vem?
Och inne i husets väggar rör sig råttor …

En del recensenter har kallat det här förra årets äckligaste och läbbigaste bok och det ligger nog en hel del i det tycker jag efter att ha läst den.
Om förlaget inte hade dragit igång en novelltävling så är nog risken stor att jag trots allt inte hade jag hört talas om boken ännu, om jag får vara riktigt ärlig. Den hör inte riktigt hemma i de genrer som jag normalt sett läser.
Undertiteln är En folkhemsrysare och huset är någon form av allegori för det sammanstörtande samhällsbygge som brukar kallas för folkhemmet, antar jag.
Personligen har jag aldrig funnit råttor särskilt äckliga, även om de brukade äta upp min mosters höns levande medan dessa sov på sina pinnar inne i hönshuset. Råttor är opportunister, liksom människan, och allätare. Och intelligenta djur. Mänskliga råttor är betydligt värre än de som går på fyra ben, enligt min såikt. Men personer med råttfobi kommer inte gilla bilderna de kommer att få i sina huvuden när de läser Inga kelgrisar, inga styvbarn, i alla fall är det vad jag tror. För bitvis är den mycket motbjudande. Eller så blir de botade från fobin efter att ha läst den här boken. Vem vet?
När jag hade läst klart boken så var det i vart fall inte råttorna som dröjde sig kvar i mina tankar, utan kvinnornas och barnens utsatt het, och särskilt då kvinnornas. Astrid blir inte trodd när hon säger att något är fel på Sonen, Anna blir inte trodd när hon säger att någon har varit inne i hennes lägenhet och flyttat på saker. Det här är något som jag har råkat ut för flera gånger i mitt eget liv: att inte bli trodd när något har hänt. Eller så har jag blivit anklagad för att överdriva. Eller själv blivit misstänkliggjord för att ligga bakom, medvetet eller omedvetet. Den maktlöshet och hopplöshet en känner då. Det finns kulturer där kvinnor inte anses vara trovärdiga vittnen, om inte en man kan intyga att de talar sanning. Men är vår egen kultur så mycket bättre? Nej, jag tror inte det. Sigesgård skildrar det mycket bra.
Och barnens utsatthet. Astrids make Henning fick stryk som barn till exempel och slog sedan själv Astrid. Det är hur sådana saker förs vidare från generation till generation som är det äckligaste och läbbigaste med Inga kelgrisar, inga styvbarn. En folkhemsrysare. Det är det som ger mig störst igenkänning och rysningar.

Sigesgårds kunskaper om fastigheter tillför verkligen berättelsen en extra dimension. Dessa små detaljer ökar på trovärdigheten, och gör romanen mer levande. Det är nog något som många andra författare skulle ha kunnat missa i en liknande historia.
Först tycker jag att Sigesgårds karaktärer kändes lite platta, nästan som karikatyrer, men bit för bit bygger hon skickligt på dem, tills de känns så levande som nu en påhittad karaktär kan kännas. Ingen är helt igenom ond eller god i den här historien.

Så till de som inte är rädda för obehagliga lukter, kroppsvätskor på fel ställen, eller ljudet av tassar inne i väggarna rekommenderas boken! 🙂

Mitt betyg:

YYYYy

En trög början på det nya året

Idag har jag bildligt talat skrynklat ihop några utkast till två novelltävlingar som har deadline idag och gett upp. Jag får inte till dem och hjärnan vägrar lägga i någon växel alls. Det går inte att tvinga fram den kreativa sidan hur jag än försöker, utan tyvärr går jag tydligen totalt i baklås istället av pressen som jag lägger på mig själv.
Jag har haft månader på mig att skriva dessa noveller, men det har varit många olika andra saker som har påverkat att det inte blev något klart.
Brist på inspiration har det i alla fall inte varit fråga om, snarare att jag har velat för mycket vilket får till resultat att jag splittrar upp min energi. Och jag lovade mig själv att i år göra någon form av prioriteringsordning vad gäller novelltävlingar, vilket inte har fungerat så bra tydligen. Jag har lovat mig själv mer kvalitet och mindre kvantitet också (för de flesta noveller behöver en viss bearbetning för att bra).
Men det är svårt med alla dessa idéer som pockar på att bli skrivna. Vilken borde jag börja med? Vilken är bäst? När inget eller mycket litet är skrivet så är det omöjligt att svara på de frågorna.
Därför avstår jag nu de här novelltävlingarna och fokuserar på en av de som har deadline om några veckor istället. Ett av utkasten jag påbörjade till en av de novelltävlingar jag avstår från idag borde kunna bli bra att utgå från till den.
Sedan har vi problemet med att de flesta arrangörer av olika former av skrivtävlingar lägger sina deadlines kring månadsskiften eller i mitten av månaden. Det är sällan det finns undantag från det, även om det förekommer. Det gör att det lätt grötar ihop sig och jag har alltid haft svårt att hålla flera bollar i luften (kanske i det här fallet pennor eller tangentbord) i luften samtidigt.
Jag tillhör dem som behöver fokusera på en sak i taget, inte jonglera med flera samtidigt.

Fast innan jag kan börja med den så måste jag först ta itu med en massa andra saker som förhoppningsvis kan ge mig lite arbetsro också. Livet består inte bara av att skriva och läsa, även om jag ibland önskar att det vore så. 😉
Saker pockar på som inte bör skjutas upp alltför länge, helst inte alls. Igår blev inget skrivet heller då jag var tvungen att göra andra saker som inte kunde skjutas på. Även de bästa planeringar brukar kunna spricka på grund av livets oförutsägbarhet.

Om jag inte minns fel så lovade jag mig själv att skriva mer ”eget” i år, det vill säga inte vara med i så många skrivtävlingar som förra året. Januari skulle vara undantaget från det och det har inte blivit riktigt en så god start på skrivaråret 2015 som jag hade önskat när nu även det spricker.

Men sånt är livet ibland. Ett löfte håller jag i alla fall till mig själv genom att jag avstår från de här novelltävlingarna, nämligen att enbart skicka iväg noveller som känns färdiga och som jag är nöjd med(hundraprocentigt nöjd blir en väl aldrig i och för sig, men tillräckligt).
Och det gör att det ändå inte känns som ett så stort misslyckande utan mer som ett steg i rätt riktning!
Det är alltid något! 🙂

IMG0018A

Fantasytävling på engelska

Via Skrivalistan (http://www.skriva.bravewriting.com/)har jag fått följande tips:

Baen Books utlyser en fantasynovelltävling.
Det står ingenstans att författaren måste vara bosatt i USA, men verket måste vara ett originalarbete på engelska (det vill säga inget plagiat, inga nytryck, översättningar etc).
Novellen ska vara på max 8.000 ord (c:a 48.000 tecken).
De tar bara emot bidrag via mejl. Novellen ska vara inskickad som .rft-attachment.
Man ska skriva ”SUBMISSION” i ämnesraden i mejlet. Om man har fråga till tävlingsadministratören ska man skriva ”QUESTION” istället i ämnesraden.
Det ska vara formaterat i ”Standardmanuscriptformat” dvs: dubbelt radavstånd, relativt breda marginaler, c:a 2.000 tecken/sida.
Titel och sidnummer ska finnas på varje sida, men författarens namn, adress och telefonnummer får inte finnas i manuset, för att rättvis bedömning ska kunna göras.
I mejlet ska titeln på novellen stå, författarens namn, adress och telefonnummer samt hur många ord som manuset innehåller.
Novellen ska skickas till:
baenfantasyaward[at]baen.com
Deadline: 1 april 2015
Läs mer på (vilket rekommenderas):
http://www.baen.com/baenfantasyaward.asp

Tovig frukt!

Strax innan jul var jag ju och tovade på Linghems bibliotek. Efter att min bredbandsleverantör övertalade mig att skaffa en ny mobiltelefon av det enklare slaget har jag tillgång till en digitalkamera igen.
Jag har inte övat mig än så det finns säkert mycket att lära, men har kommer några nybörjarförsök som i alla fall ger en hint om hur äpplet och tomteluvan ser ut! 🙂

IMG0002A

IMG0003A

Idag ska jag försöka skriva på en novell trots förkylning.
Ha en go lördag! 🙂

Boktips!

Det boktips som jag ger idag är Andrea Grave-Müllers Runristaren.
Jag fick själv höra talas om boken på Facebook för några månader sedan och blev nyfiken. Nu har jag läst den och jag blev inte besviken!

Boken är en novellsamling som består av tolv noveller, utgivna på Catoblepas förlag. Fantasy är nog en genre som många förknippar med tjocka volymer och långa romanserier. Detta faktum är något som jag ibland har funnit lite egendomligt då fantasygenren på många sätt är den genre som ligger närmast folksagorna, sägnerna och legenderna; berättelser som för det mesta byggde på muntliga historier som inte var alltför långa eller för ingående i detaljer(för då skulle publiken lätt tröttna. Men naturligtvis fanns det undantag. Berättaren kan ju också brodera ut och på så sätt förlänga en kort historia.)
Men det har i mitt tycke varit lite dåligt med bra fantasynoveller, även om jag har stött på några tidigare, främst då på Kapitel 1. Så det går att skriva fantasyberättelser både kort och bra!
Runristaren är också ett bevis på det!

Andrea Grave-Müllers hanterar språket på ett mästerligt sätt och hon är ofta poetisk i sina formuleringar, utan att det blir ”för mycket”.
Många av novellerna utspelar sig i forntid, men det finns även de som utspelar sig i en tid och värld som är ganska lik vår egen (Tjänster och gentjänster).
Som läsare tas jag med på vandringar genom vintriga skogar, får följa med på jakt efter en sedan länge sjunken stad, blir inlåst i ett förvirrande rum, hamnar i en sönderfallande stad, åker hiss till Det Andra Folket med mera med mera.
Novellsamlingen börjar med den bara 1,5 sidor långa novellen Runristaren(som är en riktig liten pärla i mitt tycke!) och avslutas med den nästan trettio sidor långa Timglas. (Timglas kan den som är intresserad läsa ett stycke ur hos en del internetbokhandlare. Det var det smakprovet fick mig att bestämma mig! 🙂 .)
Dock känns novellsamlingen lite i spretigaste laget. Tider och platser blandas huller om buller med varandra. Medan Shegerja får mig att associera till H.P. Lovecraft så för Gyllene mina tankar till Tusen och en natt. Jag skulle ha föredragit att novellerna hade utspelat sig i samma värld och/eller tid. Kanske hade haft några återkommande karaktärer för det finns flera öden som jag gärna skulle möta fler gånger, i nya berättelser. Men det är bara min åsikt och novellerna är hur som helst mycket bra! 🙂

Mitt betyg blir:

YYYYy