Boktips!

Romanen som är dagens boktips är Cia Sigesgårds Inga kelgrisar, inga styvbarn.
Titeln ska komma ur ett tal som Tage Erlander ska ha hållit någon gång på 1950-talet tydligen där han ska ha sagt: ”I detta hus finns inga kelgrisar och inga styvbarn.” (Själva citatet verkar ha funnits redan på 1930-talet och tillskrivs Per Albin Hansson ursprungligen?)
I alla fall är det så i romanen där en av huvudkaraktärerna, Astrid, klipper av ett band tillsammans med Tage Erlander utanför huset som bokens handling utspelar sig i. Det är då ett nybyggt trevåningars hyreshus med en vacker gul fasad.
Men när läsaren kommer till huset har det gått några decennier och fasaden är grådaskig och en stor spricka löper genom den. Huset har sett sina bästa dagar, liksom Astrid som har bott i huset sedan det var nytt. Numera är maken Henning död och hon bor med Sonen i en lägenhet på andra våningen. Sonen är en slusk, minst sagt. I lägenheten bredvid bor Kasper med sin mamma, styvpappa och lillasyster. De vuxna grälar ofta, särskilt om pengar. Kasper brukar gå ner till Anna om det blir alltför våldsamt.
I huset bor alltså också Anna i en lägenhet på bottenvåningen. Anna har Aspergers syndrom och förstår inte riktigt de osagda och oskrivna regler som finns i samhället. Nyligen dog hennes stöd i livet, brodern Kristoffer, den ende som verkligen brydde sig om henne och hennes lite aviga sätt. Hon har en minutiös ordning i lägenheten, något som får stor betydelse för handlingen i boken. Bredvid Anna bor Kent Gunnarsson. Han har cancer och är sjukpensionär.
Den översta våningen i huset står tom, eller finns det någon där? Och i såna fall vem?
Och inne i husets väggar rör sig råttor …

En del recensenter har kallat det här förra årets äckligaste och läbbigaste bok och det ligger nog en hel del i det tycker jag efter att ha läst den.
Om förlaget inte hade dragit igång en novelltävling så är nog risken stor att jag trots allt inte hade jag hört talas om boken ännu, om jag får vara riktigt ärlig. Den hör inte riktigt hemma i de genrer som jag normalt sett läser.
Undertiteln är En folkhemsrysare och huset är någon form av allegori för det sammanstörtande samhällsbygge som brukar kallas för folkhemmet, antar jag.
Personligen har jag aldrig funnit råttor särskilt äckliga, även om de brukade äta upp min mosters höns levande medan dessa sov på sina pinnar inne i hönshuset. Råttor är opportunister, liksom människan, och allätare. Och intelligenta djur. Mänskliga råttor är betydligt värre än de som går på fyra ben, enligt min såikt. Men personer med råttfobi kommer inte gilla bilderna de kommer att få i sina huvuden när de läser Inga kelgrisar, inga styvbarn, i alla fall är det vad jag tror. För bitvis är den mycket motbjudande. Eller så blir de botade från fobin efter att ha läst den här boken. Vem vet?
När jag hade läst klart boken så var det i vart fall inte råttorna som dröjde sig kvar i mina tankar, utan kvinnornas och barnens utsatt het, och särskilt då kvinnornas. Astrid blir inte trodd när hon säger att något är fel på Sonen, Anna blir inte trodd när hon säger att någon har varit inne i hennes lägenhet och flyttat på saker. Det här är något som jag har råkat ut för flera gånger i mitt eget liv: att inte bli trodd när något har hänt. Eller så har jag blivit anklagad för att överdriva. Eller själv blivit misstänkliggjord för att ligga bakom, medvetet eller omedvetet. Den maktlöshet och hopplöshet en känner då. Det finns kulturer där kvinnor inte anses vara trovärdiga vittnen, om inte en man kan intyga att de talar sanning. Men är vår egen kultur så mycket bättre? Nej, jag tror inte det. Sigesgård skildrar det mycket bra.
Och barnens utsatthet. Astrids make Henning fick stryk som barn till exempel och slog sedan själv Astrid. Det är hur sådana saker förs vidare från generation till generation som är det äckligaste och läbbigaste med Inga kelgrisar, inga styvbarn. En folkhemsrysare. Det är det som ger mig störst igenkänning och rysningar.

Sigesgårds kunskaper om fastigheter tillför verkligen berättelsen en extra dimension. Dessa små detaljer ökar på trovärdigheten, och gör romanen mer levande. Det är nog något som många andra författare skulle ha kunnat missa i en liknande historia.
Först tycker jag att Sigesgårds karaktärer kändes lite platta, nästan som karikatyrer, men bit för bit bygger hon skickligt på dem, tills de känns så levande som nu en påhittad karaktär kan kännas. Ingen är helt igenom ond eller god i den här historien.

Så till de som inte är rädda för obehagliga lukter, kroppsvätskor på fel ställen, eller ljudet av tassar inne i väggarna rekommenderas boken! 🙂

Mitt betyg:

YYYYy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s