En fråga om smak bara?

Jag har alltid haft en ganska bred smak när det gäller böcker, film, TV med mera. Jag har till exempel inga favoritgenrer utan är mer eller mindre än allätare. (Jag har inte heller någon speciell favoritgenre som jag helst skriver inom. På gott och ont.)

Jag minns att de flesta recensioner jag läste om filmen Pretty woman var ganska negativa till sin natur. Även de flesta vänner och bekanta som sett filmen var negativa och sågade den. När jag väl såg filmen så upptäckte jag att jag tyckte om den, nästan med en viss förvåning. Var jag korkad som inte hade förstått hur dålig den egentligen var? Jag analyserade och kom fram till följande: Pretty woman är en askunge-saga där huvudpersonen får en andra chans i livet och revansch på alla de som sett ner på henne. Ett vanligt tema i både gamla sagor, men även i moderna berättelser. Inget konstigt med det. Det skrevs att det var den filmens fel att prostitutionen i Hollywood ökade. Men en saga ska väl aldrig tas bokstavligt? Dess budskap ligger på en annan nivå. Snarare var det väl drömmen om att lyckas i Hollywood som drog dit unga människor som sedan fick sina drömmar krossade av verkligheten. Och en del av dem hamnade tyvärr i prostitution och/eller inom porrindustrin. Men det var nog knappast Pretty Womans fel. Det var bara en film, en berättelse. (Någon diskussion kring om man blir påverkad av våld i film, dataspel etc. tänker jag inte gå in på idag.) Kanske fanns det fler än jag som tyckte om filmen, men de flesta vågade inte säga det för att det inte var riktigt korrekt att tycka så?

Men jag har också varit med om det motsatta: något höjs så till skyarna i recensioner och andras rekommendationer att mina förväntningar sällan infrias när jag väl får se filmen/TV-serien eller läsa boken.
Så är fallet för mig med TV-serien True detective. Överallt har jag stött på hyllningar, men redan när jag såg första avsnittet förra veckan så hade jag svårt för den. Vinjetten är snygg, skådespelarna mycket bra och sceneriet storslaget. Några av replikerna i gårdagens andra avsnitt var helt enkelt strålande och mitt i prick! Ändå tappar jag fokus på serien hela tiden, upptäcker gång på gång att mina tankar har drivit iväg och att även om mina ögon är fästa vid TV-rutan så befinner sig min tanke någon helt annanstans. TV-serien känns helt enkelt seg, fruktansvärt seg. Jag försöker engagera mig i karaktärerna, men finner gång på gång att de inte intresserar mig. Mordet är spektakulärt som så ofta numera i media med en mördad prostituerad med hjorthorn på huvudet. Trots professigheten i utförandet så saknar jag något, även om det är svårt att sätta fingret på vad. Men jag tror att det har att göra med upplägget att göra, alla dessa hopp i tiden(och då har jag ändå sett en del science fiction genom åren!). Huvudkaraktärerna intervjuas av kriminalare som håller på med ett liknande fall i nutid. Jag tror att det är där som problemet, i alla fall för mig ligger. Jag tror att det här upplägget skulle fungera bättre i en roman, mer tveksam till om det egentligen fungerar så bra i TV-mediet. Eller så skulle man ha strukit intervjuscenerna helt och istället bara kört det första mordet. Jag trodde att intervjun bara skulle vara i det första avsnittet för att sedan gå in i nutid. Men icke sa Nicke!
Sedan är det något med kameraarbetet. Kameran är ofta en bra bit bort. Även om det finns närbilder på karaktärerna är många av bilderna alltså hel-och halvbilder. Många helbilder på karaktären med mycket bakgrund. Det blir snyggt, men skapar en distans till karaktärer och händelseförlopp. Det är som om det är delstaten Louisianas natur var det som spelade huvudrollen och karaktärerna inte betydde ett dugg egentligen.

Men kanske är det bara jag som inte riktigt har fattat True detectives storhet. Jag har, efter att ha varit utsatt för stark stress, ett sämre minne än vad jag hade innan, samt att jag kan ha svårt att koncentrera mig ibland. Den här TV-serien har jag som sagt svårt för att hålla kvar fokuset på. Ibland är det tyst långa stunder … och så helt plötsligt är det en massa babbel!

Med det inte sagt att jag vill ha action hela tiden, från första till sista rutan. Det är utmattande på ett annat sätt. Jag har inget emot långsamt berättande, inte att man berättar i återblickar heller. Jag har inget emot det mer udda heller. Six feet undertyckte jag till exempel mycket om! 🙂

Sedan är det ju så att man faktiskt inte behöver gilla samma saker som alla andra. Jag behöver inte fortsätta att se på True detective om jag inte vill. Visserligen kommer jag att känna mig lite utanför med tanke på hur många andra som ser/sett TV-serien, men jag har ju sett saker som säkerligen inte alla av mina vänner har sett.

Jag tänker ge serien en sista chans nästa vecka. Om jag tappar fokus lika mycket igen så är det ett slöseri med min tid att fortsätta försöka. För det påminner en hel del om när man läser om meningar igen och igen i en bok utan att riktigt läsa och förstå vad som står där eftersom man inte kan fokusera. Då brukar jag lägga bort boken till en annan dag. Lite svårare med en TV-serie (och nej, jag har varken råd eller lust att försöka köpa den för att spela upp den i min takt.)

Förresten, så består inte livet av att se en massa TV-serier. Jag följer nog redan för många som det är i nuläget! 😉

2 reaktioner på ”En fråga om smak bara?

  1. Jag kan också märka att jag gillar filmer som ingen annan gillar ibland, eller som kritikerna har väldigt olika åsikter om. Ett tips på en bra serie som jag gillar är Criminal Minds!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s