Mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling

Idag fyller Skrivarsidan 16 år! Stort grattis! 🙂
Jag kunde också konstatera att mitt bidrag Övergångsstället inte hade vunnit något pris i novelltävlingen. Det var inte helt oväntat. Temat var ”utanförskap” och jag vet inte om mitt bidrag helt uppfyllde det kriteriet.
Jag läste Annika Wigös vinnande bidrag Nu eller aldrig medan jag var inne på sidan. Det är en mycket bra skriven novell och väl värd förstapriset.
För dem som känner för att läsa Annika Wigös novell eller något annat av de vinnande bidragen så hittas de på:
http://skrivarsidan.nu/

För de som känner för att läsa mitt bidrag så finns det här under:

Övergångsstället

Hans hjärta stod vidöppet, lät sig fyllas och svämmas över av kärlek. Det som han tidigare hade trott var kärlek hade bara varit köttets lust, inget annat. Det gick inte upp på långa vägar mot det som han nu upplevde när han höll sin dotter i sina armar för allra första gången. Liten och skrynklig, blå och röd, med små fingrar som slöt sig kring hans pekfinger. Den vackraste flickan i hela världen. Ett mirakel! Hans mirakel. Hans och Lindas mirakelflicka. Henne skulle han lära saker, skratta ihop med och beskydda. Hon skulle få allt, precis allt som hon ville ha. Hans lilla prinsessa!

Det var mörkt ute när han lämnade sjukhuset och satte sig i bilen för att köra hem. Vägbanorna var fuktiga av duggregnet, men tomma på bilar. Egentligen hade han inte velat åka hem, men han var så tvungen. Han borde ha tagit pappaledigt från jobbet kring förlossningen, men det hade inte riktigt blivit som planerat. Deras dotter hade anlänt några dagar för tidigt till världen så hans omsorgsfulla planering hade spruckit. Naturligtvis kunde han ringa till jobbet imorgon och lämna över till någon annan. Några arbetskamrater hade redan grattat honom då han redan hade hunnit lägga upp några bilder på Facebook och Instagram. Imorgon bitti senast skulle nog även chefen känna till det och vilja veta när, var och hur mycket föräldraledighet han hade tänkt sig den närmaste tiden. Han var ju inte på något sätt oumbärlig på företaget. Och det var det just den tanken som hade gjort att han inte ville släppa taget riktigt än. Genom åren hade han läst en del artiklar och hört rykten om vad som kunde hända med föräldralediga personer. När de kom tillbaka blev de omplacerade på arbetsplatsen, ofta till ett mindre kvalificerat jobb än vad de hade haft innan. Tidigare hände det mest kvinnor, men nu hände det visst nästan lika ofta män som hade tagit ut lite för mycket föräldraledighet i arbetsgivarens ögon. Om han fick sparken -vad skulle hända med hans dotter då? Lindas lön skulle inte kunna täcka allt. Tanken på den lilla fick hans hjärta att utöka sin plats i hans bröstkorg. Det var smärtsamt, om än en ljuv smärta att älska någon så mycket! Hon skulle säkert växa upp till en riktig skönhet! Varken han eller Linda såg illa ut, så det skulle nog bli så! Per skrattade till där han satt bakom ratten. Nu förstod han varför män talade om att ladda bössan för att hålla alla dotterns framtida friare borta! Omedvetet tryckte han till lite mer på gasen. Han ville hem, ingen polisbil syntes till och här fanns inga fartkameror som kunde registrera honom.
Han var så inne i sin värld att han fick panikbromsa när det gula ljus som han förväntade sig skulle bli grönt igen oväntat nog slog om till rött. Bilens strålkastare fick en vitklädd gestalt att lysa upp framför honom, han förväntade sig att känna smällen när fronten träffade kroppen. Ett långt mörkt hår fladdrade till i en vindpust. Han såg in i ett blekt ansikte med ett par stora mörka ögon som kom allt närmare. Tiden gick både fort och extremt långsamt på samma gång. Så stannade bilen med ett ryck och han kastades framåt. Han satt och höll andan. Väntade. Trafikljuset slog om till grönt, men han förmådde inte på flera sekunder att lägga i en ny växel och köra därifrån. En oro rörde sig inne i hans mage. Han kunde inte sätta fingret på vad det var. Förvirrad såg han sig omkring, försökte se ut genom rutorna. Men kvinnan var spårlöst borta.

När han kom hem gjorde han sig ett par mackor och drack mjölk direkt ur tetran. Varken hans morsa eller Linda skulle ha gillat tilltaget. Men nu var ingen av dem där och såg det. Han tog upp mobilen ur fickan och såg på fotona han hade tagit av dottern. De hade inte bestämt vad hon skulle heta än, men han tyckte hon log på bilden. Smila kanske? Fast då fick det nog bli Smilla. Smila kunde man nog inte få heta. Han log och kysste flickan på skärmen god natt. Sedan lade han sig utmattad för att sova utan att varken ta av sig kläderna eller borsta tänderna.

Men sömnen infann sig inte. Oroligt vände och vred han sig. Något gnagde inne i hans mage. Gång på gång såg han ett blekt, upplyst ansikte med stora, mörka ögon framför sig. Det hade verkat bekant, men han kunde inte placera det. En värk började trumma mot skallbenet allt intensivare. Hans hjärna jobbade för högtryck. Ögonen hade sett direkt på honom. Utan en skymt av rädsla. Snarare hade de … skrattat? Oron i magen tilltog och så plötsligt mindes han. Skräcken tryckte ner honom i sängen när han insåg vem han ikväll hade varit nära att köra över. Men … det var omöjligt! Hon var ju … död!

”Fy fan vad du är ful och äcklig! Kan du inte vara så snäll och ta livet av dig så vi slipper se dig någon mer gång?” De hade stått runt Anja, knuffat henne mellan sig. Hon var blekare i ansiktet än vanligt och hennes mörka ögon hade haft en hinna av tillbakahållna tårar. Han hade sparkat henne hårt i baken och hans vänner hade skrattat högt och rått. Klasse hade sträckt fram sina händer och hårt gripit tag om hennes bröst. Anja hade desperat försökt freda sig för alla tafsande händer. Han hade också kört in handen i hennes byxskrev och känt värmen på tyget där. Det hade ryckt till innanför hans egna jeans.
”Sluta!”, skrek Anja och slog runt omkring sig samtidigt som hon försökte skydda sina bröst. Men ingen brydde sig utan de fortsatte bara. Han kunde se hur Frille gav henne en muskeldödare på vänster arm. Precis då hade klockan ringt in.
”Saved by the bell!” hade han väst i hennes öra när han gick förbi och tacklade till henne med ena axeln. Anja hade stått kvar ute i korridoren, hållit om sig själv. Snyftat. Ett litet dåligt samvete hade rört sig inom honom, men han hade sagt åt det att hålla käften. Hon fick väl för fan skylla sig själv som hon såg ut! Några kilo kunde hon allt gå ner. Och klä och sminka sig bättre! Tvätta sig oftare så att finnarna i pannan försvann. Vara mer som de andra tjejerna. Hon var tvungen att lära sig läxan.

Nästa dag hade de alla kallats till en extra samling. Lärarna hade berättat att Anja hade tagit sitt liv föregående dag. Han mindes förvirringen han hade känt. Hur samvetet körde en kniv rakt in i hans mage. Längst ner i klassrummet hörde han Klasse skratta till. Och sedan hörde han sig själv säga att hans respekt för henne hade ökat för han hade aldrig trott att hon skulle våga.
Läraren hade sagt: Pelle, så säger man inte! Men han hade inte brytt sig. Några snyftade, men ingen verkade sörja henne, på riktigt. Anja hade aldrig varit en av dem trots att de hade gått i samma klass ända sedan ettan. Han hade inte aldrig känt henne. Och han hade inte brytt sig heller att försöka lära känna henne.
Ingen i klassen hade gått på begravningen.

Per svalde där han låg på sängen. Han tänkte på Anjas far, hur han måste ha känt sig den dag han hade hållit sin nyfödda dotter i famnen, och sedan, fjorton år senare, ha hållit om hennes döda kropp. Nej, han skulle aldrig mer få en lugn stund i sitt liv. Han antog att det var det här som kallades för karma …

© Ylwa Karlsson 2015

En reaktion på ”Mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s