Ny tävling på engelska!

Idag tipsade Annika Estassy Lovén via Facebook om att Twenty7 Books har en romantävling på gång. Mellan den 1 september till den 27 september 2015 kan man skicka in sitt bidrag. Bidragen ska vara på engelska.

Så här står det på deras hemsida:

We’re so pleased to announce that we’ll be hosting 27 days of open submissions for new titles, in association with Cornerstones Literary Consultancy. Starting September 1st 2015, we’ll be accepting submissions from authors without agents, in the hunt for the next bestselling debut author. The open submissions will close midnight on Sunday 27th September.

At least five winners will be announced in January, and will receive editorial feedback as well as the chance to have their finished manuscript considered for publication. Entrants will be required to send in a one page pitch for their manuscript, plus the first 5,000 words. The novel itself does not have to be finished at the point of submission and all fiction genres will be considered, although the winning manuscripts will all have the potential to be a mass-market bestseller for adults. It must be a debut novel, with the entrant having never been published in print before, or had a deal with a traditional publisher.

All of the entries will be read by either a Twenty7 editor or a member of the team at Cornerstones Literary Consultancy.

“The unique angle for Twenty7 Books is that we are seeking out the best new commercial authors and supporting the debuts who might otherwise find it hard to get into the trade. Publishing can be very risk adverse in the current climate, yet we have seen several debut success stories in the last year like Jessie Burton and Emma Healey racking up huge sales. We want to provide a window of opportunity for the as yet undiscovered gems out there, as well as offering advice and support for new authors during our 27 days of open submissions. I can’t wait to see what manuscripts will be landing in our inboxes!” – Joel Richardson, publisher at Twenty7

As well as accepting open submissions, we will be posting online content around the 27 days including editor Q&As on Twitter, blogs on writing tips and pieces from the authors already acquired on the list discussing their writing process.

In order to submit, please email your one page pitch and first 5,000 words as a Word document to hello@twenty7books.com with the subject line OPEN SUBMISSIONS – only entries received between 1st and 27th September will be considered – so hold on tight and brush up that pitch!

Läs mer på:
https://twenty7books.wordpress.com/

Annonser

Omskrivningens ljuva helvete

Det har inte blivit alltför mycket skrivet för min del hittills i år. En lång period av en form av skrivkramp drabbade mig i våras och fortsatte över sommaren. Idéer fanns, men jag hade alltför många och fick svårt att välja vilken jag skulle koncentrera mig på att skriva först.
Efter vinsten i Mina Hanssons WB100-tävlingen har jag äntligen kommit igång att skriva igen, även om problemet med för mycket inspiration fortfarande finns kvar. Jag försöker anteckna alla idéer jag får för senare tillfällen.

Just nu håller jag på att jobba med bidrag till På denna grund vi bygga http://popuppublishing.se/novelltavling/. Jag känner på sätt och vis ett visst obehag att gå ut med det för det skulle vara pinsamt om mitt bidrag/mina bidrag inte kom med. Det är en anledning att jag faktiskt ganska sällan genom åren har skrivit om vilka tävlingar jag skickar in till här på bloggen. (Det blir nämligen extra pinsamt med tanke på att jag har vunnit tävlingar och även haft noveller publicerade utöver det.)
Den första versionen av en av novellerna har blivit testläst och kommenterad så jag funderar nu på om jag ska satsa på omskrivningen av den idag, eller om jag ska satsa på att få till ytterligare en novell och vänta med omskrivningarna till början av nästa vecka (sista minuten, som vanligt). Problemet är då att jag fick en ny idé nyss som skulle kunna bli riktigt intressant att utveckla vidare. Men den är jäkligt läskig så jag vet inte riktigt om jag vågar … och så har jag ju min första idé till den här novelltävlingen som jag har gjort research till osv. Att få klart tre noveller innan midnatt den 1 september är tyvärr inte helt realistiskt, särskilt om jag betänker hur kroppen har varit den senaste veckan. Så den stora frågan är vilken av de här två idéerna jag ska arbeta vidare på.

Att skriva om en text är ett ljuvt helvete, har jag märkt. Det är mycket få texter som är färdiga från början, i varje fall är det så för mig. De flesta texter behöver åtminstone trimmas lite grann; en del behöver extrema makeovers. (Jo, jag har skrivit några sådana texter också som befinner sig i en skamvrå på hårddisken.) Det är jobbigt att vända och vrida på meningar, skriva om, läsa om, göra sig nya bilder inne i huvudet och att ibland inse att det bakom det där uttrycket ”kill your darlings” finns en grym verklighet för författaren. För den där skojiga meningen kanske inte alls har i texten att göra och ibland kan man till och med upptäcka att en hel karaktär är överflödig. Vid andra tillfällen kommer man in ‘fel’ i berättelsen. Jag har tidigare gjort liknelsen mellan att skriva och hoppa rep – man måste hoppa in vid precis rätt tillfälle i historien. Ett problem som jag ofta har, särskilt med tanke på att jag ju helst vill skriva noveller är att en del av mina berättelser får en (alltför?)lång startsträcka då jag vill få med så mycket bakgrundsinformation som möjligt innan historien rullar igång. Det kan nog fungera att göra så ibland vad gäller en längre text (även om man bör undvika alltför stora sjok även där), men det fungerar dåligt när det gäller noveller. Här gäller det att vara betydligt mer stram vad man kan ta med och vad som får stå tillbaka, eventuellt bara hastigt antydas för läsaren. Så då är det bara att stryka och sedan skriva om. Jag beundrar alla som vågar ge sig på ett romanprojekt för de flesta har många timmar av redigering framför sig. Jag tycker noveller kan vara tillräckligt jävliga att få ordning på ibland och även om slutresultatet kan vara mycket tillfredsställande så är man ofta så trött på historien efter ett tag att man bara vill kräkas på den. 😀

Jag tillhör även en av dom som gärna skriver långa noveller. Står det att max antal tecken är till exempel 40.000 tecken så ser jag det som en uppmaning att skriva just 40.000 tecken. Ofta drar jag över i den första versionen och måste korta ner den. En nedre teckengräns är inte alls svårt att komma över däremot.
Så jag behöver öva mig i att skriva kort, riktigt kort ibland också. Då är det än viktigare att komma in direkt i ett skeende. Kanske är det just det som jag ska öva mig på idag; att skriva en kort och obehaglig historia som får håren att resa sig på läsarens armar. 🙂

SVT Drama söker författare OBS! Kort datum!

Har du en idé till en TV-serie?
Då kanske det här är något för dig!
SVT Drama söker fler författare som kan spegla Sverige.
OBS! Deadline 1 september 2015!

Läs mer på:
http://blogg.adastramedia.se/2015/06/unik-chans-svt-drama-soker-nya.html
http://adastramedia.se/blog/SVT_Drama_Soeker_Foerfattare.pdf

Jag beklagar att jag hittade den här manustävlingen först nu trots att jag kollar av nätet och sociala medier med jämna mellanrum. Skulle ha varit kul att göra ett försök! 🙂

Ytterligare en egen pareidoliabild

Förra helgen skrev jag ett inlägg här på bloggen om ett fenomen som brukar kallas pareidolia på vetenskapsspråk. Det handlar om vår tendens att se ansikten och djur i moln, löv, stenar med mera.
För några dagar sedan dök följande upp i badrummet där vi har satt en hopskrynklad papperstuss vid gångjärnen för att fönstret inte ska stå och slå ifall det börjar blåsa.

Jag tycker mig se en man i halvprofil med ett litet skägg.
Kan du också se honom? 🙂

IMG0455A

IMG0457A

Boktips!

För några veckor sedan beklagade jag mig lite grann här på bloggen att jag inte hade fått tag i del tre av Rhonda Nelsons miniserie Män i uniform utgiven av Harlequin i deras Lust-serie från slutet av 2000-talet. Jag hade inte hittat den på den lokala secondhanden där jag hade funnit de båda första delarna i serien, Sista uppdraget och Jakten och tyckte att det blev för dyrt att beställa den från ett antikvariat. Så jag bestämde mig för att avvakta och hoppas på att den trots allt skulle dyka upp vid något tillfälle.
Förra lördagen var jag på den lokala secondhanden för första gången på flera veckor (blåbärsplockning, trädgårdsarbete med mera har kommit emellan den senaste tiden). Jag hade inte tänkt på boken alls på ett tag, men bestämde mig ändå för att kolla i ‘erotikhörnan’ för säkerhets skull, övertygad om att jag än en gång skulle få gå därifrån besviken. Men förra lördagen såg jag plötsligt, i raden längst in i en kartong som låg i en bokhylla att det stod Rhonda Nelson på bokryggen.
”Kan det vara så?” tänkte jag. ”Kan det vara Gentjänster som ligger där? Kan jag ha sådan tur?” Sedan kom jag fram till att det inte spelade någon roll. Jag hade gillat Rhonda Nelsons sätt att skriva om erotik med en hel del humor så oavsett om det var ‘rätt’ bok eller inte så tänkte jag ändå köpa den.
Men det stod faktiskt Genvägar på den! Jag pussade boken i luften ovanför och stoppade den glatt i min korg. 🙂
Jag började läsa i den direkt när jag kom hem, men slutförde den inte förrän idag då jag har satsat på att bli klar med en novell till en tävling med deadline om en dryg vecka.

Genvägar handlar om kommandosoldaten Guy McCann som har tillhört samma hemliga specialstyrka som Jamie Flanagan (Sista uppdraget) och Brian Payne (Jakten). Efter att den fjärde medlemmen av deras kvartett, Daniel ”Danny” Levinson har dödats under ett uppdrag begär de avsked från det militära, men hamnar i slagsmål med en annan soldat som talar illa om Danny. Överste Garrett lovar att hjälpa dem att lämna det militära, under förutsättning att de var och en gör honom en tjänst när han ber om den …

Och nu har turen kommit till Guy McCann att göra överste Garrett en tjänst! Det hela oroar honom av flera orsaker. Han och de andra killarna hade en ungkarlsöverenskommelse som gick ut på:
1. Ha aldrig fler än tre dejter med en och samma kvinna.
2. Låt henne aldrig äta mat från din tallrik.
3. Tillbringa aldrig en hel natt med en kvinna.
Nu har både Jamie och Bryan trillat dit under sina respektive uppdrag som de har fått av överste Garrett så Guy är den siste ungkarlen i gänget och de skämtar med honom om att det nog är hans tur nu att träffa den stora kärleken.
Den andra saken som oroar Guy är att Garretts uppdrag går ut på att han ska hjälpa till att utbilda en ny specialstyrka vilket innebär att han måste tillbaka in i det militära, om så bara för fem dagar …

Julia Beckam är relationsterapeut och lovar överste Garrett att hjälpa till att bygga upp en ny specialstyrka av kommandosoldater som en gentjänst då överste Garrett en gång i tiden räddade livet på hennes pappa under ett uppdrag. Julia har ett stort problem i livet: män hävdar att hon är en dålig älskarinna och inga relationer blir långvariga i längden. Hon kommer fram till att vad hon behöver är en sexlärare och Guy McCann verkar vara perfekt för det uppdraget … 😉

Rhonda Nelson knyter i Gentjänster ihop historierna om Jamie, Bryan och Guy och hur de möter kärleken i form av Audrey, Emma och Julia. Alla tre romanerna i trilogin har varma karaktärer som man tycker om, igenkännande humor och en hel del erotik. Tre böcker som får läsaren att må bra! 😉

Mitt betyg blir:

YYYY

IMG0459A

Filmtips!

I slutet av förra veckan lånade jag ytterligare en film på biblioteket. Den här gången var det fråga om en av vårens mest omtalade filmer, nämligen Cirkeln. Filmen är baserad på Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs populära trilogi om några tonåringar som upptäckter att de är födda till häxor.

Ungdomarna går på gymnasiet i den lilla bruksorten Engelsfors. Eller kanske ska man säga den före detta bruksorten Engelsfors för så mycket liv och framtidstro finns det inte längre i samhället. De som har fått möjligheten att dra därifrån har gjort det, precis som det förhåller sig verkligheten på många ställen runt om i landet när fabriker eller gruvor läggs ner.

Filmen börjar med att en ung kille, Elias, begår självmord på en av skolans toaletter strax efter att han har talat med skolans kvinnliga rektor, Adriana Lopez. Han hittas av två andra elever på skolan, Linnéa och Minoo. Snart börjar fler mystiska saker hända och sex tjejer får reda på att de är ”De utvalda” som ska besegra demonerna och rädda världen. Kommer de att lyckas?

Jag läste böckerna för några år sedan och tyckte att de var sådär. Visst var de spännande och bra skrivna, men om man som jag har erfarenhet av verkliga övernaturligheter (och det finns de som har varit med om betydligt mer saker än jag) så känns böcker av det här slaget ibland lite banala, rent ut sagt larviga, men samtidigt mycket farliga. För tonåren är en farlig tid. Det är då vi söker en identitet och testar olika saker som droger, sex och magi. Kanske inte alla testar allt eller i varje fall i den ordningen, men att många experimenterar med magi och liknande under de här åren är ett faktum. (Det baserar jag på egen erfarenhet, och jag var långt ifrån ensam om den erfarenheten heller.) Det är dock ett faktum som som många inte gärna talar om, kanske till och med har glömt bort eller förnekar när de har blivit vuxna. (Nästan samtliga fester och sammankomster när jag var i tonåren slutade med att folk kom in på övernaturligheter frampå småtimmarna så det är en stor del av befolkningen som har förträngt sina erfarenheter av det här slaget, skulle jag tro.) I vår sekulariserade tid så tas inte sådana här saker på allvar utan ses som fantasier eller tecken på psykisk ohälsa, något som kan ställa till det en hel del för människor som förnimmer mer av verkligheten än andra.
Nåväl. Jag lämnar nu det här ämnet, i varje fall för den här gången, även om det finns mycket mer att säga om det.

Min övriga kritik mot böckerna är att en grupp på sex ungdomar egentligen är alldeles för många huvudkaraktärer i en bok, särskilt med tanke på att det även vimlade av bikaraktärer i boktrilogin. Fördelen är förstås att man får med så många olika typer av personligheter som möjligt.
Nackdelen är att böckerna är (i mitt tycke) alldeles för tjocka och att det ibland är svårt att hålla reda på alla karaktärer.
Och sedan känns det här med Jordens Undergång igen från åtskilliga främst amerikanska filmer och TV-serier och det finns alltid någon eller några utvalda som ska rädda övriga (naturligtvis omedvetna) planetinvånare från att förintas. Tja, det är nog lättare att stoppa Jordens Undergång än att rädda Engelsfors från förgängelsen tycks det mig som i alla fall …

I filmen har man strukit några av bokens karaktärer dock. Om det är ett bra beslut eller ej kommer att visa sig i de följande filmerna (som jag antar är på gång). Men det gör i alla fall att filmen är mer rak i sitt berättande än boken.

Benny Andersson har gjort musiken och även varit med och producerat filmen. Det är snyggt och proffsigt gjort hela paketet med bra skådespelare.

Jag tycker ändå att filmen i det stora hela följer böckerna ganska väl, även om vi inte lär känna karaktärerna lika väl som i böckerna förstås. Jag tror att man bör ha läst böckerna för att få ut mesta möjliga av filmen för filmens dryga två timmar ger mest ett smakprov på ”det engelsforska universumet”. Det är även positivt att huvudkaraktärerna är unga tjejer som är mer komplicerade än vad de ofta får vara i film. De har både bra och dåliga sidor. Världen är inte bara svart eller vit; den har gråskalor och färger i den här filmen också.

På i det stora hela så gillar jag filmen (och böckerna är som sagt ganska hyfsade de också och jag skulle nog ge dem 4 Y). Även om det har gått några decennier sedan jag var i tonåren så kan jag känna igen mig i ungdomarnas olika livssituationer med mobbning, utanförskap, önskan att vara populär, olycklig kärlek och föräldrar som kanske menar väl men det blir fel ändå, fester som spårar ur och så vidare. Jag tror att igenkänningsfaktorn är hög hos de flesta som ser filmen (eller läser böckerna).

Mitt betyg till Cirkeln blir:

YYYYy

Jag vann!

Jag blev jätteglad idag när jag fick veta att jag var en av vinnarna i Mina Hanssons WB100-tävling på temat ”Utan ord”. 😀
Jag har aldrig skrivit en WB text förut (även om den här hade lite längre tid än de normalt sett har) så det var en rolig, men lite svettig utmaning att få ihop en text på exakt hundra ord. Men det gick!
Extra kul var att WB-tävlingen även fick min skrivkramp att äntligen lossna; igår skrev jag 6607 tecken eller 1800 ord på en novell som jag tänker skicka iväg till novelltävlingen ”På denna grund vi bygga”. 🙂

Jag ser fram emot att få läsa Minas debutroman ”Utan ord” snart. Jag kommer förstås att skriva om den här! 🙂

Om ni känner för att läsa våra bidrag till WB-tävlingen så finns de här:

http://kapitel1.se/forum/thread/43879

PS. WB står för ”word battle” ifall någon undrar. Första gången jag stötte på förkortningen visste jag inte riktigt vad det stod för. För det mesta handlar det om att på tid utifrån ett givet ämne skriva en text på ett visst antal ord. Men den exakta formen beror på vem som arrangerar var, när och hur.

Pareidolia -ett intressant fenomen

För några år sedan var jag inneboende hos en vän i Stockholm. En kväll så fick jag syn på ett tomteansikte i ett av badlakanen. Jag ropade på min kompis och han såg också ‘tomteansiktet’. Tyvärr hade jag ingen kamera vid det tillfället så jag kunde aldrig föreviga det hela.

En annan händelse var en kyrka under en resa till Leningrad (S:t Petersburg idag) 1988. Vi besökte bland annat en kyrka med djävulsansikten i stenen uppe i taket på ett ställe. Tyvärr var inte fotografering tillåten därinne har jag för mig så jag har inga bilder på det heller, men jag och en klasskompis fick en minst sagt omskakande upplevelse(för de flesta besökare såg inte upp i taket just där och missade det troligen)! Även om stenen troligen var helt naturlig, så hamnade den kanske den inte där av en slump. Kanske var det någons sätt att visa vad man tyckte om Sovjetunionens åtminstone officiella avståndstagande från religion?

Det här fenomenet kallas tydligen för pareidolia. Begreppet ska ha myntats 1994 av en Steven Goldstein. Det innebär att vi tycker oss se djur eller ansikten i molnformationer, i lövverk, stenar med mera. Det tros bero på att vi är programmerade för att söka efter ansikten i mönster även om de är helt slumpmässiga. Förutom bilder gäller det också för ljud där vi söker efter något bekant.

Läs mer på till exempel:
http://willardghost.com/?content=information
https://en.wikipedia.org/wiki/Pareidolia

Det så kallade Rorscach-testet som används för att utröna en persons mentala hälsa bygger på pareidolia. En del ifrågasätter dess vetenskaplighet dock.

Jag finner det i alla fall vara väldigt intressant, och det finns en hel del intressanta fall när man verkligen kan undra vad det är fråga om! Kan det verkligen bara handla om en ren slump?

Här följer några egna bilder på egendomligheter (för numera har jag en mobilkamera!).

En demon med fladdermus- eller musdrag i ett underlakan?

IMG0323A

IMG0324A

Är detta en svamp eller en zombiehjärna? ( I verkligheten var den ännu mer hjärnlik. Tyvärr ger inte kameran den rättvisa.)

IMG0338A

Det här ansiktet såg jag på en Nettokasse i badrummet i morse!

IMG0450A

Och även det här:
IMG0452A

Länkar till några andra intressanta bilder:

http://www.fiboni.com/2013/09/pareidolia-illusions-at-their-best/

Och en bild som spreds som en löpeld på bland annat Facebook:
http://thecelestialconvergence.blogspot.se/2013/03/signs-in-heavens-stunning-cloud-angel.html

Ha en skön söndag! 🙂

Berättelser utan slut

Det här året har det inte blivit så mycket skrivet, ett faktum som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Problemet är inte att jag inte har några uppslag till historier som jag vill berätta (för det mesta i alla fall) utan att jag har FÖR MÅNGA uppslag till historier. Jag har svårt att välja vilken/vilka berättelser som jag ska välja att utveckla vidare först. Om det gäller till exempel noveller till tävlingar så borde den med tidigast deadline prioriteras först, eller hur?
Men så fungerar inte kreativa sinnen alltid, särskilt inte mitt! Min hjärna kan börja arbeta med den som har deadline sist av alla istället. Det är svårt, nästan omöjligt att tvinga en skapande kraft att arbeta efter ett schema. Det här året så har jag kasserat åtskilliga försök i den vägen.
Till exempel skulle jag den här veckan koncentrerat jobba inför Hemmets veckotidnings deadline för deras kortromantävling den 15:e. Jag har försökt få fram en passande berättelse, men då jag själv redan innan tonåren hade tröttnat på veckotidningarnas noveller och romaner (Margit Sandemo undantagen från den regeln)så verkar det vara omöjligt för mig att skriva på det där ‘snälla’ sättet. Jag har läst en del noveller ur veckotidningar de senaste åren för att få in känslan på ett omedvetet plan, men det verkar inte ha fungerat. De vill ha en form av verklighetsflykt som i alla fall för tillfället inte passar mig att skriva. Synd. 10.000 kronor hade suttit fint om jag hade lyckats knipa förstaplatsen. 🙂
Men som min mamma sa igår när jag beklagade mig och berättade om mitt beslut att inte skicka in något bidrag till den tävlingen: ”Det kommer fler chanser.”
Och det gör det förhoppningsvis! Att nya skrivtävlingar i olika former hela tiden dyker upp är ju något som jag vet mycket väl vet. En stor del av den här bloggen listar just de tävlingar som jag lyckas nosa upp eller blir tipsad om. Så om någon hör talas om någon novelltävling eller liknande som jag har missat så får ni gärna tala om det! 🙂

Men tillbaka till mitt egna skrivande. I år har jag skrivit flera inledningar till noveller som jag sedan inte har kommit vidare med. En del är bara några meningar, men en del är på flera sidor. Det gemensamma för dem är att de saknar slut och utan det är det svårt att få berättelsen att gå i en viss riktning, eller rättare sagt i någon som helst riktning alls. Nu är det så att även berättelser som har ett redan uttänkt slut ibland kan ta nya vägar eller få en oväntad slutknorr. Men det finns i alla fall ett slags karta att följa där man vet var målet, i alla fall på ett ungefär befinner sig, även om man inte är helt säker på vägen dit.
För tillfället så står jag och känner mig förvirrad ute i terrängen. Kompassnålen snurrar som en galning och när jag inte kommer vidare så hoppar jag in i bilen igen och kör iväg till nästa plats och börjar om från början igen. Ibland vet jag inte ens vilken karta jag ska välja att försöka först med. Alla är terra inkognita, förutom att jag i bästa fall i alla fall har en startpunkt att utgå från.

Jag är som den där omtalade åsnan som stod mellan två hötappar och svalt ihjäl eftersom den inte kunde välja vilken den skulle börja med först. Exakt så är det. Fast jag har inte bara två att välja mellan. Jag har ett par pärmar med idéer till olika berättelser. Det är också en av anledningarna till att jag hellre skriver noveller än romaner för det känns som om jag skulle svika alla dessa små berättelser som vill bli skrivna då de flesta av dem inte kan bearbetas till romanlängd.
Min rastlösa personlighet förvärrar det ytterligare. För tillfället skrämmer det kontrollerade vansinne som skrivande är ur många perspektiv. Samtidigt som jag längtar efter det så fruktar jag också att uppslukas av berättelsen så till den grad att jag glömmer bort klockan och var jag befinner mig någonstans; glömmer bort dryck, mat och sömn. Mina axlar och skuldror brukar värka, benen var stela när jag vaknar upp ur det tranceliknande tillstånd som historieberättande är (och läsande också för den delen).

För tillfället är det bara en enda av alla berättelser som roterar uppe i mitt huvud som har allt det som en berättelse ska ha: en början, en mitt och ett slut. Det är den novell som jag planerar att skriva till novelltävlingen ”På denna grund vi bygga[jag skrev faktiskt brygga här först! :D] .”
Så jag bör nog börja med den. Om min kreativitet vill samarbeta, vill säga, för i morse fick jag ett uppslag som skulle kunna passa in till Kapitel 1:s Sommarens novell som har deadline vid midnatt idag. Frågan är om jag orkar försöka få ihop något till dess. Jag skrev ju Den andra tvillingen på två timmar och den tog sig till årsfinalen! 🙂

IMG0434A