Berättelser utan slut

Det här året har det inte blivit så mycket skrivet, ett faktum som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Problemet är inte att jag inte har några uppslag till historier som jag vill berätta (för det mesta i alla fall) utan att jag har FÖR MÅNGA uppslag till historier. Jag har svårt att välja vilken/vilka berättelser som jag ska välja att utveckla vidare först. Om det gäller till exempel noveller till tävlingar så borde den med tidigast deadline prioriteras först, eller hur?
Men så fungerar inte kreativa sinnen alltid, särskilt inte mitt! Min hjärna kan börja arbeta med den som har deadline sist av alla istället. Det är svårt, nästan omöjligt att tvinga en skapande kraft att arbeta efter ett schema. Det här året så har jag kasserat åtskilliga försök i den vägen.
Till exempel skulle jag den här veckan koncentrerat jobba inför Hemmets veckotidnings deadline för deras kortromantävling den 15:e. Jag har försökt få fram en passande berättelse, men då jag själv redan innan tonåren hade tröttnat på veckotidningarnas noveller och romaner (Margit Sandemo undantagen från den regeln)så verkar det vara omöjligt för mig att skriva på det där ‘snälla’ sättet. Jag har läst en del noveller ur veckotidningar de senaste åren för att få in känslan på ett omedvetet plan, men det verkar inte ha fungerat. De vill ha en form av verklighetsflykt som i alla fall för tillfället inte passar mig att skriva. Synd. 10.000 kronor hade suttit fint om jag hade lyckats knipa förstaplatsen. 🙂
Men som min mamma sa igår när jag beklagade mig och berättade om mitt beslut att inte skicka in något bidrag till den tävlingen: ”Det kommer fler chanser.”
Och det gör det förhoppningsvis! Att nya skrivtävlingar i olika former hela tiden dyker upp är ju något som jag vet mycket väl vet. En stor del av den här bloggen listar just de tävlingar som jag lyckas nosa upp eller blir tipsad om. Så om någon hör talas om någon novelltävling eller liknande som jag har missat så får ni gärna tala om det! 🙂

Men tillbaka till mitt egna skrivande. I år har jag skrivit flera inledningar till noveller som jag sedan inte har kommit vidare med. En del är bara några meningar, men en del är på flera sidor. Det gemensamma för dem är att de saknar slut och utan det är det svårt att få berättelsen att gå i en viss riktning, eller rättare sagt i någon som helst riktning alls. Nu är det så att även berättelser som har ett redan uttänkt slut ibland kan ta nya vägar eller få en oväntad slutknorr. Men det finns i alla fall ett slags karta att följa där man vet var målet, i alla fall på ett ungefär befinner sig, även om man inte är helt säker på vägen dit.
För tillfället så står jag och känner mig förvirrad ute i terrängen. Kompassnålen snurrar som en galning och när jag inte kommer vidare så hoppar jag in i bilen igen och kör iväg till nästa plats och börjar om från början igen. Ibland vet jag inte ens vilken karta jag ska välja att försöka först med. Alla är terra inkognita, förutom att jag i bästa fall i alla fall har en startpunkt att utgå från.

Jag är som den där omtalade åsnan som stod mellan två hötappar och svalt ihjäl eftersom den inte kunde välja vilken den skulle börja med först. Exakt så är det. Fast jag har inte bara två att välja mellan. Jag har ett par pärmar med idéer till olika berättelser. Det är också en av anledningarna till att jag hellre skriver noveller än romaner för det känns som om jag skulle svika alla dessa små berättelser som vill bli skrivna då de flesta av dem inte kan bearbetas till romanlängd.
Min rastlösa personlighet förvärrar det ytterligare. För tillfället skrämmer det kontrollerade vansinne som skrivande är ur många perspektiv. Samtidigt som jag längtar efter det så fruktar jag också att uppslukas av berättelsen så till den grad att jag glömmer bort klockan och var jag befinner mig någonstans; glömmer bort dryck, mat och sömn. Mina axlar och skuldror brukar värka, benen var stela när jag vaknar upp ur det tranceliknande tillstånd som historieberättande är (och läsande också för den delen).

För tillfället är det bara en enda av alla berättelser som roterar uppe i mitt huvud som har allt det som en berättelse ska ha: en början, en mitt och ett slut. Det är den novell som jag planerar att skriva till novelltävlingen ”På denna grund vi bygga[jag skrev faktiskt brygga här först! :D] .”
Så jag bör nog börja med den. Om min kreativitet vill samarbeta, vill säga, för i morse fick jag ett uppslag som skulle kunna passa in till Kapitel 1:s Sommarens novell som har deadline vid midnatt idag. Frågan är om jag orkar försöka få ihop något till dess. Jag skrev ju Den andra tvillingen på två timmar och den tog sig till årsfinalen! 🙂

IMG0434A

4 reaktioner på ”Berättelser utan slut

  1. Oi´m back. (Damn stalker).
    Du får väl blocka mig om jag blir för efterhängsen =)
    Du och jag är lika i det att jag har också en jäkla massa plots hanging around just waitin´to be written.
    Jäkligt bra på att komma på ideas men att sedan sätta första bokstav till The end, är inte det lättaste. Jag varvar så jag brukar ha flera noveller/romaner (När övergår en novell till att vara en roman? Finns det nåt max antal sidor gräns för noveller? På eng heter det novel and short novel. Lite enklare)
    Hur som helst så jobbar jag parallellt med olika novels =) Helst av allt skulle jag vilja ha en assistent som skriver klart åt mig. Oi come up wi dee plots and the assistent write.
    Känner även igen det där med att man inte äter eller dricker eller uppfattar tid när man väl kommer igång. Värk? ja det med.
    Take care lassi , oi´ll be back =)
    /xseb

  2. Visst kan det vara så. Man kanske ska sätta en gräns på att ha max 5 idéer på gång. Innan man slutfört någon av dessa får man inte öppna ett nytt dokument i datorn och börja skriva. Annars kanske det är så att någon inte är bra och ska kastas!

    • Jag brukar anteckna de flesta idéer i kollegieblock. Det har blivit en hel del vid det här laget. En del är dock obrukbara då jag har antecknat idén alltför kortfattat (för jag trodde att jag skulle börja jobba med den idén snart). Vissa uppslag har jag haft i huvudet i några år. ”Hjälten” var en sån historia som till sist blev en novell. De flesta av mina uppslag är nog bra. Den stora frågan är om jag någonsin kommer att hinna skriva dem klart innan jag dör. Jag kanske skulle sälja några av dem till personer som drabbats av skrivkramp? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s