Ny novellette på Instagram!

Det har varit så mycket den senaste månaden att göra efter min mammas armbrott och käkfraktur att jag inte ens har hunnit kolla om min nya novellette har kommit upp, men idag kom jag ihåg att kolla och den låg där!
Jag har också för över en månad sedan antagit en utmaning på Novelletterna med deadline den siste denna månad som jag hoppas hinna med att skriva. Imorgon ska mamma få den sista gipsen borttagen så förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig lite så jag hinner både skriva igen samt läsa mer än vad jag har hunnit den senaste tiden.
I veckan, efter att jag hade släppt av mor och bror vid sjukhuset så åkte jag till Ekholmens bibliotek och fyndade en utgallrad ungdomsbok för 5 kronor till exempel. Än så länge har jag bara hunnit läsa de första kapitlen i den, men den är bra och roligt skriven, väldigt inspirerande för en författare. 🙂

Men innan jag lägger upp det boktipsen föreslår jag att ni går in på Novelletterna på Instagram och läser min och mina kollegors nya novelletter!

View this post on Instagram

Tema Blindbotten Under våra fötter ➖ Allt började med ett krafsande ljud under golvet i vardagsrummet. ”Möss”, sa vi och tog beslutet att skaffa fällor för ibland måste man ta obekväma beslut, även om man normalt sett är djurvänner. Fällan gillrades med en god och ganska dyr bit ost för alla dödsdömda har rätt till en sista måltid, tyckte vi. Någon gång på natten hörde jag att fällan slog igen ute i vardagsrummet, men jag orkade inte att gå upp och kolla utan hoppades på att den lilla gnagaren hade fått en snabb och smärtfri död. På morgonen kunde vi konstatera att den goda ostbiten hade försvunnit, men att ingen mus satt i fällan. Typiskt att vi hade fått en klurig mus i vårt hus, tänkte vi. När kvällen kom började det krafsa nere under våra fötter igen. Och inne i väggen! För att inte tala om uppe på vinden och i taket över köket! En hel musfamilj med smak för exklusiva ostar verkade ha flyttat in hos oss! Nu kallades det till hastigt familjemöte. Några röstade för fler fällor betade med ost eller prickig korv, andra för gift. Gift röstades ner efter en livlig diskussion. En alltför grym död eftersom man dör av inre blödningar, ansåg de flesta av oss. Anticimex eller dylikt föreslogs men det skulle kosta lite väl mycket, tyckte jag. Det grubblades fram och tillbaka utan beslut så vi betade fällorna med ost och spred ut dem i närheten av de platser varifrån vi hade hört de krafsande ljuden. Den här natten satt jag uppe, med sopborste och skyffel i hand, och väntade. En skugga dök upp borta vid fällan, sniffade i luften och kilade sedan snabbt tillbaka ner i mörkret under golvet. Jag tog av strumporna och la dem i tvättkorgen. Men musen återvände ändå inte mer den natten. Nästa dag köpte jag en katt. De andra jublade. Tyvärr vägrar katten äta möss. Den vill bara ha kattmat, gärna med viltsmak. Huset har fyllts av ett nytt ljud. Det kommer från kattlådan flera gånger om dagen (och natten). Nåväl, det överröstar i alla fall mössen! Text: Ylwa Karlsson Bild: KK+TF #novellett #novell #svensktext #blindbotten #novelletten

A post shared by Novelletten (@novelletten) on

Jag önskar alla en skön söndag!

Annonser

Min senaste novellette ligger uppe på Instagram!

Äntligen har min senaste novellette kommit upp på Instagram!

För den som vill läsa så finns länken här:

View this post on Instagram

#105 Tema: Dagen efter Världen väcker mig till en morgon av huvudvärk och törst. Svullna ögon som solen brutalt försöker tvinga upp. Ligger kvar ändå. Bryr mig inte om den nya dagen för den kommer att vara den första morgonen utan dig. För resten av mitt liv. Försöker andas. Glömma. Minnas. Den lätta tyngden av värme och kärlek som saknas bredvid mig. Andningen tyngre, svårare. Saknaden hotar få min kropp att falla ihop, samman, falla inåt tills den blir ett slukhål som sväljer mig helt och hållet. Kämpar emot. Klamrar mig fast. Ännu har jag inte glömt doften av din kropp. Ljudet av ditt hjärta som slår. Dina små ljud av belåtenhet som fick sängen, rummet, ja, hela mig att vibrera. Men du är borta och kommer aldrig mer komma tillbaka. Min hand stryker på din plats bredvid mig. Små mjuka, hårstrån kittlar min hand. I ett fåfängt hopp att allt bara varit en dröm öppnar jag mina ögon. För ett kort, kort ögonblick tycker jag mig se dina konturer ligga där, bredvid mig. Trots allt. Sedan är de borta. Jag ligger så, med handen på minnet av dina andetag och blundar. Till sist tränger sig världen på inifrån och jag måste gå upp. Kallt golv mot mina bara fotsulor tills jag finner tofflorna som fortfarande bär märken av dina tänder. Jag stryker med handen över de små hålen. Vad arg jag var den dagen! Nu får minnet mig att le och näsan fylls av tårar. Fragment av minnen från vårt liv tillsammans passerar revy för mitt inre, får mig ömsom skratta, ömsom gråta. I köket står din lilla vattenskål med ditt namn som jag gjorde på en keramikkurs för tjugo år sedan. Det finns fortfarande mat kvar i din matskål. Du orkade inte äta något igår. Du var mätt på livet. Jag lindade in dig i din blå älsklingsfilt. Din tass kramade mitt pekfinger, som om du ville trösta mig, säga att allt var okej, att det var dags att ta farväl. En spruta och du var borta. Jag kommer aldrig att glömma dig. Du var tre och ett halvt kilo äkta kärlek. Ylwa Karlsson. 2015-11-02. #dagenefter #novellett #novell

A post shared by Novelletten (@novelletten) on

Mitt bidrag till Mininovelltävlingen

Yes! Jag har skrivit en novell idag! Eller kanske är det mer en berättelse eller en saga. Förresten, skit samma vad jag kallar det! Jag har skrivit klart en historia idag! I flera dagar har jag gått omkring med den i huvudet (tillsammans med femtioelva andra historier som vill bli skrivna de också), men nu har jag äntligen skrivit ner den och klistrat in den i tråden på Kapitel 1.
http://www.kapitel1.se/forum/thread/44289

För den som vill gå direkt till novellen finns den här:
http://www.kapitel1.se/ylwa-karlsson/den-visa

Ha en fin onsdagskväll! 🙂

Fin kommentar på gammal novellsamling

Imorse hittade jag ett meddelande om att jag hade fått en kommentar inne på Kapitel 1. Det går inte att komma ifrån att jag drabbas av en viss oro i magen när ett sånt meddelande dyker upp. Kommer det att vara positivt eller negativt? Vilken av mina böcker som ligger där kommer det att gälla?
Den här gången var det en novellsamling som jag har kallat ”Osorterat”. Anledningen till titeln är att det är osorterat material inom olika genrer. De flesta av novellerna är skrivna från september 2012 och något drygt år framåt. De skrevs för tävlingar som Månadens novell och Novellracet, några till Mininovelltävlingen. Från början låg många av dem som egna böcker, med egna kommentarer och betyg, men då det under profilen på Kapitel 1 enbart går att lägga upp max 30 synliga böcker tog jag bort en del och gjorde en novellsamling istället.
Kommentaren gjorde också att jag fick se att ”Osorterat” nu har haft över 100 läsningar! (Nåja, över hundra som har kollat på den i alla fall.) Kul eftersom jag inte har tänkt på den på länge! 🙂

För er som inte har läst den än så kommer länken här:

http://www.kapitel1.se/ylwa-karlsson/osorterat

Här finns spökhistorier, skrönor, drama, humor och en del annat!

Trevlig läsning! 🙂

50 sätt att mörda en snigel

Trädgården har funnits där i många år, ända sedan familjen flyttade in i radhuset i början av 1980-talet. På den tiden fanns det även en koloniträdgård i Valla som skulle tas omhand. Mitt intresse var nog egentligen inte så stort för någon av de två trädgårdarna om sanningen ska fram. Att köpa penséer på våren och så luktärter och/eller astrar var min idé om trädgårdsarbete och med det fick det oftast räcka. Okej, det var kul att ta upp potatis, det ska medges. Det är lite av känslan att finna en nedgrävd skatt där nere i jorden. 🙂
Men i det stora hela är påtande i jord inte min favoritsysselsättning även om jag åtminstone tycks ha grönfläckiga fingrar och lite svart jord under naglarna. Trädgården har fått sköta sig själv till stor del de senaste åren. Ingen har orkat eller hunnit. Körsbärsträden och päronträdet växer(här klipps det inte så mycket på grenar); den lilla björnbärsplantan har så gott som helt och hållet intagit det före detta kökslandet och en inte obetydlig del av gräsmattan (något jag har förlåtit den för för länge sedan); rabarbern har upptagit större delen av en före detta plantering liksom pionen och liljorna. Gräsmattan klipps förstås då och då liksom en del buskar, men i övrigt har trädgården lämnats i fred.
Förra året satte jag fyra solrosor i urnor samt en squash. Solrosfröna åt talgoxarna upp redan på hösten och squashen blev det inget av alls. För några år sedan satte jag några tomater i krukor och det var bland annat frön från dessa som jag satte i våras (Oxhjärta och Totemtomater).
Men i år kände jag som synes att det skulle bli ändring av. Några blomsterkrasse och några tomater kunde jag trots allt kunna tänka mig att sätta igen. Tyvärr satte jag alldeles för många frön då jag trodde att fröna vid det här laget skulle vara alltför gamla för att gro. (Jag har lärt mig en hel del om fröers hållbarhet det här året ”the hard way”.) Likadant var det med en påse med vad som kallades för Sommarblandning och som, enligt vad som stod på påsen, skulle innehålla en blandning av sommarblommor. (Jag har skrivit en novellett om det hela som heter Trångt i byttan.)

View this post on Instagram

#85 //Trångt i byttan// Allt elände började med att min mamma sa, titta, jag hittade fyra stora pinnar i morse, ifall du tänker sätta tomater i år. Eh, tack, mumlade jag mellan frukosttuggorna. Jag hade faktiskt funderat på att sätta tomater, men sedan kommit fram till att det var alldeles för stor möda för en så pass liten skörd. Efter att mördarsniglar och andra småkryp har ätit sig mätta och belåtna brukar det inte bli mycket över till mig. Det enda jag hade haft vissa planer på att plantera var solrosor. Och luktärtor. I höstas hittade vi några ärtor som jag tänker försöka påta ner vid förrådsväggen i slutet av maj. Om jag lyckas ta mig förbi björnbärsbuskarna som har invaderat det före detta trädgårdslandet samt större delen av gräsmattan … I alla fall, någon gång den där morgonen började en längtan växa inom mig. Jag tog fram alla burkar och påsar med frön som jag kunde hitta. De som var äldst hade haft bäst-före datum för femton år sedan, de yngsta för tre år sedan. Jag letade upp krukor och byttor att plantera i. Jag la alla tomatfrön från en burk och hälften av de som fanns i en påse i blöt. Jag hällde samtliga frön från en så kallad ”Sommarblandning” i en kruka. Jag sa till mig själv att det skulle vara roligt om något alls kom upp, men hade inget större hopp. Fyra dagar senare var de där, en hel legion av små gröna späda plantor! De trängs med varandra i krukan. Där finns inga ordnade led. De ser nästan likadana ut allihop. Jag har ingen aning om vem som ska bli en lobelia eller vem som ska bli en aster eller kanske något helt annat. Nästan lika illa ställt är det med tomaterna. Så nu försöker jag att med kirurgisk precision sära på dem och plantera dem i andra kärl. Men dessa kommer inte att räcka till så för att ge dem livsrum kommer jag att få smyga mig ut om nätterna och plantera dem i andras trädgårdar. Kanske kommer just DU att bli en av de lyckliga ägarna till ett litet lejongap eller en tomatplanta … Ylwa Karlsson. 150504. #novell #planta #livsrum #lebensraum

A post shared by Novelletten (@novelletten) on

Många av dessa blommor har tyvärr inte överlevt till dags dato och vad de som har överlevt har fått för namn har jag ingen aning om, men så här ser några av dem ut. Den som kan identifiera växten får gärna lämna namnen/namnet i en kommentar. 🙂

IMG0341A

Mina växter har vuxit dåligt på grund av vårens kyla och molnighet. Om jag hade haft en varm inglasad veranda eller ett växthus hade de nog varit större och kraftigare redan nu, men det har varit dåligt att finna plats även inomhus för dem (jag har en del krukväxter också). Jag räknar därför kallt med att jag får vara glad om jag får en endaste tomat. Kilopriset på den vågar jag inte ens att räkna på. 😉
Så jag räknar med att även tomaterna främst får ses som prydnadsväxter i år. De ser faktiskt ut som små palmer om man tänker efter! 😀

Några järnnätter verkar det inte bli i min del av landet så jag började plantera ut mina växter så smått för några veckor sedan. Jag såg framför mig hur dahliorna blommade vackert; hur mina kokbönor växte mot skyarna likt i sagan om Jack och bönstjälken och hur jag skulle kunna skörda smaskiga rädisor hela säsongen. Hotet visade sig inte komma från ovan i form av någon arg jätte, utan i form av en glupande hunger nerifrån den mörka jorden. Min odlarglädje förbyttes snabbt i odlarsorg när bladen på flera växter ganska snart hade stora hål i sig. De skyldiga hittades snart i landet och på gräsmattorna: sniglar och snäckor. Sniglarna var värst och värstingarna av alla var de spanska skogssniglarna, mer kända under den träffande benämningen mördarsniglar. De sägs äta både levande och döda artfränder förutom att de gärna sätter i sig våra bönor, dahlior, rädisor, ringblommor och tagetes, ja, allt som de kan sätta sina 27000 (!) ”tänder” i!

Naturligtvis började jag söka på nätet och hittade diverse råd hur man bör handskas med dessa slemmiga små odjur. Det vanligaste förslaget är att klippa huvudet av dem eller att man ska hälla kokande vatten över dem. Eller lägga in dem i frysen, salta dem och en del annat, samtliga metoder med syftet att döda sniglarna. Men jag har svårt för att ta liv och att känna mig mordisk. Familjen har förvandlats till snigelkramare så fort jag har andats om att en snigel eller snäcka ligger risigt till. Jag har fått höra att jag kommer att drabbas av karma och återfödas till snigel (något som jag inte finner helt osannolikt ur ett andligt perspektiv). Det finns en hel del av specieism -”artism” det vill säga en form av ideologi som är släkt med sexism och rasism- över det hela. Och även speciecide -artmord-(om det ordet ens finns vet jag inte men det borde det) vilket känns obehagligt. Det är tillåtet att vara grym och vilja döda, utrota, eftersom det ”bara” är fråga om sniglar. Okej, man uppmanar i bloggar och böcker att man ska vara barmhärtig och ge dem en kvick död. Men man ifrågasätter inte dödandet i sig. Det är den yttersta lösningen på de flesta problem tydligen: att döda.
Några av sniglarna har strukit med, det ska jag erkänna (men det är inte ens en handfull), men majoriteten har fått gå till skogs där de med största sannolikhet har fler naturliga fiender än vad som finns inne bland människornas bosättningar idag. Snigelätande igelkottar och paddor har minskat rejält i antal. Höns och myskankor får vi inte ha inne i tätorter av diverse skäl. Således gynnar och skyddar våran livsstil sniglarna faktiskt. De enda naturliga fienderna som ska finnas kvar är trastar och de i vårt område verkar inte gå direkt hårt åt sniglarna. (Jag har för mig att även rävar och grävlingar ska käka snigel, men inte heller de är vanliga här runtomkring.) Vissa skalbaggar ska visst ha snigel på menyn också, helst då små sniglar.

Men även om jag har ett blödigt hjärta så tänker inte låta dem härja helt fritt i trädgården så jag har provat mig fram med diverse metoder jag har hittat ute på nätet. Det gamla snigelgiftet som jag fick syn på ute i förrådet försvann dock innan jag ens hann testa om det fungerade fortfarande(det förrådet är någon form av svart hål där allsköns skräp ansamlas, men där man sällan får tag i det man verkligen behöver). Kaffesump fungerar bra så länge det är torrt. Om det blir blött surfar snigelrackaren över det. Om den äter av det så dör den dock. Sniglar ska inte tåla koffein(sägs det). Salt i strängar fungerar som ett dödligt hinder, men bör användas med försiktighet då det även kan ta död på växterna. Jag lägger strängar av grovt salt runt mina lådor och kärl som står på stenplattorna på uteplatsen. Som bonus dör även ogräset mellan plattorna. Det ska även finnas tejp med salt att köpa för att sätta fast runt urnor och krukor.

Sedan dök det upp ett boktips någonstans på någon sajt. En Sarah Ford hade skrivit en bok som hette 50 sätt att mörda en snigel. Möjliga och omöjliga metoder att överlista och döda trädgårdens fiende nr 1.
Boken visade sig vara en skön blandning av fakta och humor. 🙂
Jag började med liv och lust läsa om snigeluslingarna och ta del av författarens råd hur man bäst skulle handskas med dem. Förutom de vanligaste sätten (klippa huvudet av dem eller att hälla kokande vatten över dem) så finns förslag på hinder av sand, smågrus och äggskal. Av dessa sätt fungerar sand bäst (så länge den är torr alltså). Mördarsniglarna låter sig inte direkt bekomma. Äggskal hejdar dock en del mindre åkersniglar så det kan vara värt att prova trots allt (och det ser faktiskt ganska snyggt ut också). Snäckor äter dock äggskal eftersom de behöver kalk till sina egna skal har jag märkt. Strängar av kalk stoppar inga mördarsniglar, men det gör som sagt salt. Jag känner inte samvetskval över någon snigel försöker spränga mina saltbarriärer och trillar dit.

Så jag har alltså provat diverse metoder hittills och fann i Sarah Fords bok för några dagar sedan en metod som faktiskt fungerar! Den verkar vara otroligt effektiv och jag har fångat in massor med sniglar sedan jag började använda den och till och med tagetesen har lämnats i fred! 🙂
Metoden är enkel: strö ut havrekli runt dina plantor. En sträng som är någon centimeter hög och några centimeter bred. Sniglar älskar nämligen havrekli! Men inne i snigelns mage sväller kliet och -PANG!- så exploderar snigeln! Eller gör den? Jag har inte hittat någon som har gjort det ute i landet, men de är extra långsamma och slöa när de har ätit havrekli i alla fall. De glömmer också bort sådana dära världsligheter som att solen har gått upp och att de börjar torka ut …
Jo jo, frosseri är en dödssynd även för mördarsniglar! Det torra kliet fastnar också på deras slemmiga kroppar och bromsar upp deras framfart så även om en snigel mot all förmodan inte skulle gilla havrekli så måste den äta sig fri och då trillar den också dit!

I boken finns även andra metoder beskrivna som jag hoppas kunna testa innan sommarens slut för det brukar vara dumt att helt förlita sig på en metod (som sagt så kan regn sabba en hel del. Det ska bli intressant att se om de gillar blött havrekli lika mycket som torrt). Man ska kunna ladda sprejflaskan med avkok från ett pelargonblad (mördarsniglar ska hata pelargoner, enligt uppgift) och sedan spreja avkoket på sina älsklingsväxter så att de luktar pelargon. Det ska tydligen lukta bläh i en snigelnäsa. (Enligt samma uppgift ska de hata gräslök, men mördarsniglarna verkar inte veta om det. Jag såg till och med en mördarsnigel i veckan som petade tänderna med en bit gräslök!)

Oavsett vad du tänker göra med sniglarna så är Sarah Fords bok en riktig pärla! Den innehåller också härliga illustrationer av KJA- artists.com som får en att le mitt i eländet! 🙂

Mitt betyg blir:

YYYYY

IMG0356A

PS. Skator och gråsparvar tycker också om havrekli så du bör sätta upp någon form av skrämma för att hålla dem borta från kliet. Det får inte bli fri väg in till dina plantor!

DS. Efter några veckors kamp har jag kommit fram till att sniglar normalt sett är mest aktiva kring klockan 20 och klockan 8 så det kan vara en bra idé att ha en snigelpatrulleringar åtminstone kring dessa tider, om möjligt. Att smyga ut kring midnatt med ficklampa kan också det ge en hel del (se bara upp så att dina grannar inte tar dig för inbrottstjuv och ringer polisen!) likaså en stund efter ett regn. Glöm inte att kolla stammar på träd och buskar! Där håller gärna sniglar till. Jag vill också upplysa om att en del sniglar bokstavligen kan gå på väggarna så se upp med var du sätter plantor så de inte tar sig runt dina fina hinder den vägen!

Skriva, eller inte skriva, det är frågan …

Skriva, eller inte skriva, det är frågan …

Är jag en medioker författare? Har jag inte vad som krävs för att bli läst och få rosor? Tystnaden känns massiv. Tvivlet ligger där och gnager i magen. Har jag haft fel när jag trodde mig kunna bli författare? Hade lärare och andra personer fel när de tyckte att jag skrev bra?
Frågorna hoppar sig i mitt sinne.

För faktum är att jag, trots att jag har vunnit två novelltävlingar och kommit på bra plats i några andra, inte har fått några speciella omnämnanden eller positiva recensioner på noveller jag har skrivit. Förutom ett par gånger på Kapitel 1 http://www.kapitel1.se/ylwa-karlsson (på noveller som ligger under min profil där) och några få kommentarer från vänner på Facebook så har det varit tyst vad gäller uppmuntrande tillrop. Inga okända läsare som har lånat någon novell eller antologi på biblioteket.
Ja, jag vet. Man ska inte läsa recensioner av egna böcker brukar det sägas, men det är helt omöjligt att undgå att göra det, särskilt när olika Facebook-grupper hela tiden är fyllda av positiva recensioner andra författare har fått på sina böcker.

Så det är självklart att jag läser de få som jag har lyckats finna om något som jag har skrivit, även om det är fråga om antologier där även andra författare är med.

Och läsarkommentarer! En del författare har till och med fått brev -riktiga brev! – från läsare som tackar dem för en fin, gripande, rolig och så vidare läsupplevelse.
Avundsjuk? Kanske är det inte så mycket fråga om det som det kanske kan låta som för jag har läst en del av dessa böcker själv så jag vet om att författarna skriver mycket bra. Det är snarare frågan om en önskan att själv få känna sig uppskattad som författare. Att bli sedd och läst. Bekräftad.
Kanske ska jag känna mig glad över att jag (inte ännu i alla fall) inte har blivit sågad längs med fotsulorna.

I alla fall finns funderingarna att sluta skriva sedan en tid. Idéer finns, men jag kan sällan bestämma mig för vilken/ vilka jag ska satsa på att utveckla vidare. I varje fall är det så för tillfället. Jag är ganska handlingsförlamad vad gäller mitt skrivande just nu.

Jag är också en obotlig tidsoptimist som hela tiden tror att jag kan hinna skriva till flera novelltävlingar än jag kan. Jag känner mig splittrad, dränerad på energi och det känns inte kul längre att skriva.
Jag hade tänkt skicka in till Viljas tävling för lättlästa böcker, men kan inte få till en endaste bra idé. Inte en enda. Det stora problemet är troligen den att man skulle skriva en historia som skulle lämna läsaren med en underbar känsla i kroppen som fick vederbörande att vilja läsa fler böcker!
Och det är svårt, särskilt då jag inte riktigt vet inom vilken genre jag ska skriva. Skräck torde kanske gå bort med de kraven. Humor är alltid svårt att få till. Jag gillar ordlekar och det kanske inte riktigt går att få till med kraven på att texten ska vara lättillgänglig på alla sätt och vis.
Efter att jag hade kollat in deras olika kategorier och vad de skrev om dem började jag ge upp tanken på att vara med i den manustävlingen. Det verkar vara som så att för de böcker som har ett omfång på 20.000 -40.000 tecken (alltså den efterfrågade längden på tävlingshistorierna) så är det främst vardagsnära historier som läsaren kan känna igen sig i som efterfrågas. Att skriva om en rosa drake kanske inte passar in då direkt …
Nu står det inte uttryckligen att det är realistiska historier de söker, men jag tycker mig ändå kunde ana det mellan raderna. Att få till en vardagsdramatisk historia är nog något av det svåraste som finns.

Om jag ska försöka finna något positivt att ta fasta på för tillfället så är det:

1. Det finns fler tävlingar på gång. Väldigt många fram till i slutet av augusti, faktiskt.
2. Jag är inte färdig som författare. Det kan man aldrig bli och jag utvecklas förhoppningsvis vidare. Men allt som jag har skrivit hittills är inte strålande bra. Å andra sidan är det väl så för alla författare? En del författare (och en del regissörer) gör samma historia, om och om igen. Jag försöker i alla fall komma på nytt hela tiden, även om en del teman säkerligen återkommer då och då.

Så, med risk för att släppa upp något ohanterligt så kommer här en uppmaning:
Om någon har läst någon/några av mina noveller och gillat den/dem: skriv gärna det!
Lite uppmuntran skulle vara trevligt ibland! 🙂
Du/ni får gärna komma med konstruktiv kritik, om ni så önskar.
Ni kan mejla mig det om ni vill! 🙂

Jag avslutar det här inlägget med att meddela att jag har hittat en av de försvunna ent-kvinnorna (Sagan om Ringen).

Entkvinna i Linghem

Enkvinna i Linghem 2

Appikollaps nu -en gammal favorit

En av de första noveller som jag skrev var Appikollaps nu. Den skrevs någon gång på hösten 2012 och deltog i Månadens novell på Kapitel 1. Den vann inte, fick ingen hög placering alls, men den fick trots allt några röster vilket kändes som en sporre inför mitt fortsatta skrivande.
Våren 2014 blev den publicerad i Sparv, ett litet litterärt magasin på nätet.
För er som inte har läst än Appikollaps nu så finns den att läsa här:

http://sparv.forfattartips.se/appikollaps-nu/

Mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling

Idag fyller Skrivarsidan 16 år! Stort grattis! 🙂
Jag kunde också konstatera att mitt bidrag Övergångsstället inte hade vunnit något pris i novelltävlingen. Det var inte helt oväntat. Temat var ”utanförskap” och jag vet inte om mitt bidrag helt uppfyllde det kriteriet.
Jag läste Annika Wigös vinnande bidrag Nu eller aldrig medan jag var inne på sidan. Det är en mycket bra skriven novell och väl värd förstapriset.
För dem som känner för att läsa Annika Wigös novell eller något annat av de vinnande bidragen så hittas de på:
http://skrivarsidan.nu/

För de som känner för att läsa mitt bidrag så finns det här under:

Övergångsstället

Hans hjärta stod vidöppet, lät sig fyllas och svämmas över av kärlek. Det som han tidigare hade trott var kärlek hade bara varit köttets lust, inget annat. Det gick inte upp på långa vägar mot det som han nu upplevde när han höll sin dotter i sina armar för allra första gången. Liten och skrynklig, blå och röd, med små fingrar som slöt sig kring hans pekfinger. Den vackraste flickan i hela världen. Ett mirakel! Hans mirakel. Hans och Lindas mirakelflicka. Henne skulle han lära saker, skratta ihop med och beskydda. Hon skulle få allt, precis allt som hon ville ha. Hans lilla prinsessa!

Det var mörkt ute när han lämnade sjukhuset och satte sig i bilen för att köra hem. Vägbanorna var fuktiga av duggregnet, men tomma på bilar. Egentligen hade han inte velat åka hem, men han var så tvungen. Han borde ha tagit pappaledigt från jobbet kring förlossningen, men det hade inte riktigt blivit som planerat. Deras dotter hade anlänt några dagar för tidigt till världen så hans omsorgsfulla planering hade spruckit. Naturligtvis kunde han ringa till jobbet imorgon och lämna över till någon annan. Några arbetskamrater hade redan grattat honom då han redan hade hunnit lägga upp några bilder på Facebook och Instagram. Imorgon bitti senast skulle nog även chefen känna till det och vilja veta när, var och hur mycket föräldraledighet han hade tänkt sig den närmaste tiden. Han var ju inte på något sätt oumbärlig på företaget. Och det var det just den tanken som hade gjort att han inte ville släppa taget riktigt än. Genom åren hade han läst en del artiklar och hört rykten om vad som kunde hända med föräldralediga personer. När de kom tillbaka blev de omplacerade på arbetsplatsen, ofta till ett mindre kvalificerat jobb än vad de hade haft innan. Tidigare hände det mest kvinnor, men nu hände det visst nästan lika ofta män som hade tagit ut lite för mycket föräldraledighet i arbetsgivarens ögon. Om han fick sparken -vad skulle hända med hans dotter då? Lindas lön skulle inte kunna täcka allt. Tanken på den lilla fick hans hjärta att utöka sin plats i hans bröstkorg. Det var smärtsamt, om än en ljuv smärta att älska någon så mycket! Hon skulle säkert växa upp till en riktig skönhet! Varken han eller Linda såg illa ut, så det skulle nog bli så! Per skrattade till där han satt bakom ratten. Nu förstod han varför män talade om att ladda bössan för att hålla alla dotterns framtida friare borta! Omedvetet tryckte han till lite mer på gasen. Han ville hem, ingen polisbil syntes till och här fanns inga fartkameror som kunde registrera honom.
Han var så inne i sin värld att han fick panikbromsa när det gula ljus som han förväntade sig skulle bli grönt igen oväntat nog slog om till rött. Bilens strålkastare fick en vitklädd gestalt att lysa upp framför honom, han förväntade sig att känna smällen när fronten träffade kroppen. Ett långt mörkt hår fladdrade till i en vindpust. Han såg in i ett blekt ansikte med ett par stora mörka ögon som kom allt närmare. Tiden gick både fort och extremt långsamt på samma gång. Så stannade bilen med ett ryck och han kastades framåt. Han satt och höll andan. Väntade. Trafikljuset slog om till grönt, men han förmådde inte på flera sekunder att lägga i en ny växel och köra därifrån. En oro rörde sig inne i hans mage. Han kunde inte sätta fingret på vad det var. Förvirrad såg han sig omkring, försökte se ut genom rutorna. Men kvinnan var spårlöst borta.

När han kom hem gjorde han sig ett par mackor och drack mjölk direkt ur tetran. Varken hans morsa eller Linda skulle ha gillat tilltaget. Men nu var ingen av dem där och såg det. Han tog upp mobilen ur fickan och såg på fotona han hade tagit av dottern. De hade inte bestämt vad hon skulle heta än, men han tyckte hon log på bilden. Smila kanske? Fast då fick det nog bli Smilla. Smila kunde man nog inte få heta. Han log och kysste flickan på skärmen god natt. Sedan lade han sig utmattad för att sova utan att varken ta av sig kläderna eller borsta tänderna.

Men sömnen infann sig inte. Oroligt vände och vred han sig. Något gnagde inne i hans mage. Gång på gång såg han ett blekt, upplyst ansikte med stora, mörka ögon framför sig. Det hade verkat bekant, men han kunde inte placera det. En värk började trumma mot skallbenet allt intensivare. Hans hjärna jobbade för högtryck. Ögonen hade sett direkt på honom. Utan en skymt av rädsla. Snarare hade de … skrattat? Oron i magen tilltog och så plötsligt mindes han. Skräcken tryckte ner honom i sängen när han insåg vem han ikväll hade varit nära att köra över. Men … det var omöjligt! Hon var ju … död!

”Fy fan vad du är ful och äcklig! Kan du inte vara så snäll och ta livet av dig så vi slipper se dig någon mer gång?” De hade stått runt Anja, knuffat henne mellan sig. Hon var blekare i ansiktet än vanligt och hennes mörka ögon hade haft en hinna av tillbakahållna tårar. Han hade sparkat henne hårt i baken och hans vänner hade skrattat högt och rått. Klasse hade sträckt fram sina händer och hårt gripit tag om hennes bröst. Anja hade desperat försökt freda sig för alla tafsande händer. Han hade också kört in handen i hennes byxskrev och känt värmen på tyget där. Det hade ryckt till innanför hans egna jeans.
”Sluta!”, skrek Anja och slog runt omkring sig samtidigt som hon försökte skydda sina bröst. Men ingen brydde sig utan de fortsatte bara. Han kunde se hur Frille gav henne en muskeldödare på vänster arm. Precis då hade klockan ringt in.
”Saved by the bell!” hade han väst i hennes öra när han gick förbi och tacklade till henne med ena axeln. Anja hade stått kvar ute i korridoren, hållit om sig själv. Snyftat. Ett litet dåligt samvete hade rört sig inom honom, men han hade sagt åt det att hålla käften. Hon fick väl för fan skylla sig själv som hon såg ut! Några kilo kunde hon allt gå ner. Och klä och sminka sig bättre! Tvätta sig oftare så att finnarna i pannan försvann. Vara mer som de andra tjejerna. Hon var tvungen att lära sig läxan.

Nästa dag hade de alla kallats till en extra samling. Lärarna hade berättat att Anja hade tagit sitt liv föregående dag. Han mindes förvirringen han hade känt. Hur samvetet körde en kniv rakt in i hans mage. Längst ner i klassrummet hörde han Klasse skratta till. Och sedan hörde han sig själv säga att hans respekt för henne hade ökat för han hade aldrig trott att hon skulle våga.
Läraren hade sagt: Pelle, så säger man inte! Men han hade inte brytt sig. Några snyftade, men ingen verkade sörja henne, på riktigt. Anja hade aldrig varit en av dem trots att de hade gått i samma klass ända sedan ettan. Han hade inte aldrig känt henne. Och han hade inte brytt sig heller att försöka lära känna henne.
Ingen i klassen hade gått på begravningen.

Per svalde där han låg på sängen. Han tänkte på Anjas far, hur han måste ha känt sig den dag han hade hållit sin nyfödda dotter i famnen, och sedan, fjorton år senare, ha hållit om hennes döda kropp. Nej, han skulle aldrig mer få en lugn stund i sitt liv. Han antog att det var det här som kallades för karma …

© Ylwa Karlsson 2015