Martin Glännhag har skaffat blogg!

Mitt inlägg idag ska ta upp två nyheter, en tråkig och en rolig.

Den första är att i början av december blev skrivarsajten Kapitel 1 hackad. Det gick att logga in, men alla ens alster var borta. Jag hade inte varit inne på ett tag så jag upptäckte det inte förrän den 16:e december.
Några dagar senare var sidan tillbaka igen och texterna var också tillbaka igen, men när jag gick in på julafton med avsikten att önska alla medlemmar en God Jul så gick det inte. Sidan gick inte att hitta. Om det är tillfälligt; att Kapitel 1:s ledning har stängt ner den tillfälligt för att sedan låta den återuppstå igen, bättre, snyggare och säkrare, återstår att se.
Det var den tråkiga nyheten.
Nu över till den roliga nyheten!

Martin Glännhag har äntligen skaffat sig en blogg! 🙂
Jag träffade honom över en bit mat den 17:e och vi talade om skrivande och läsande.
I ett mejl några dagar senare peppade jag honom att skaffa en blogg och äntligen har han gjort det!
Så tjat kan löna sig ibland! 😉

Jag tycker att hans blogg blev riktigt fin! 🙂

Så kolla in den NU!

https://martinglannhag.wordpress.com/

Annonser

Förlösning

Det var i lördags natt, precis när jag hade gått och lagt mig för att sova efter att ha sett veckans avsnitt av Supernatural som det slog mig varför jag har haft såna problem att jobba med en novellserie som jag påbörjade för några år sedan.
Allt började med en novell, som var med och tävlade i Månadens novell på Kapitel 1 2014 och som till och med tog sig ända till finalen, även om den sedan inte kom med i antologin Tro, hopp&kärlek, extra allt – en helt oemotståndlig liten novellantologi. Ett förlag hörde av sig efteråt och ville ge ut den och jag berättade då att den var en del av en tänkt novellserie. Förlaget verkade bli än mer intresserat. Så långt var alltså allt väl.

Men sedan tornade problemen upp sig. Jag försökte få till några noveller till i serien, men blev inte nöjd med dem utan kasserade dem alla. Idéerna i det stora hela var det inget fel på, men jag fick ändå inte till det. Något var fel och jag kände mig helt värdelös på att skriva. Förmågan att kunna berätta en bra historia verkade att ha försvunnit helt.

Så vad var det då som jag kom på i lördags kväll?

För en av novellerna jag hade jobbat med var det fråga om att jag skulle behöva byta klockslag till att börja med. Det skulle förändra stämningen i hela historien. Huvudkaraktären i novellen skulle också få en, åtminstone delvis, annorlunda livssituation, samt (kanske) bli lite mindre sympatisk.

Nästa sak var rent -vad ska jag kalla det?- geografisk. Novellserien måste ha en plats, ett område som var själva kärnan i den större historien, en slags huvudscen kanske jag kan kalla det. Som idén hittills hade varit så hade olika novellers handlingar utspelats på flera olika platser, vilket gjorde det hela onödigt splittrat och rörigt. En av tankarna bakom serien är nämligen att några av karaktärerna ska återkomma i flera av novellerna. Inte alla karaktärer och inte heller i varje novell förstås, men då och då. Det viktigaste är att det ska finnas en röd tråd genom hela novellserien var det tänkt.

En annan sak jag kom på är också av geografisk art och det är att handlingen bör förläggas till Sverige. Det blir lättare med landskap och kulturella yttringar då. Man ska ju gräva där man står sägs det ju.
I en första version var delar av den förlagd till USA. Men det kändes aldrig äkta, för jag har aldrig varit i USA utom via media av olika slag. Jag behöver vara på en plats för att kunna känna av dess energier för att riktigt kunna beskriva den. Även en plats som är helt konstruerad i fantasin lånar delar från platser jag har varit på. Jag behöver andas in olika dofter, känna från vilket håll vindarna brukar blåsa, veta vilka växter som finns där och vilka djur som rör sig i landskapet.

Hm, har jag avslöjat för mycket av historien i det jag har skrivit här? Nej, jag tror inte det. Det är ganska löst beskrivet och fler författare än jag stöter nog på liknande problem.

Så nu ska jag bara komma igång med skrivandet på allvar igen. Sedan får jag hoppas på att förlaget fortfarande är intresserat, och om det inte är det att jag kan hitta ett annat förlag som vill ge ut min novellserie/novellsamling (för råd att ge ut den själv har jag inte för tillfället.)

Just nu känns det i alla fall rätt så bra! Kreativiteten stiger i kroppen likt saven i träden nu om våren! 🙂

Teknisk timeout

För några veckor sedan kom jag, som några av er kanske minns, inte in på min dator längre. Jag var utelåst från den tills jag via bibliotekets dator kom fram till vad som var fel och hur det kunde lösas. Men det var enbart det första teknikstrulet.
Bilens bensintank läcker och måste bytas. Sedan måste han (för det är definitivt en han)besiktigas om.
Nu i helgen kom nästa teknikproblem när TV:n gav upp. Det har varit på väg länge så det var inte direkt någon överraskning, inte med tanke på att TV:n nog var en 18 år gammal sådär och brukade roa sig med att slå av och på sig själv efter att vi hade satt på den. Till sist sattes den på på morgonen och fick stå på hela dagen för att vi skulle slippa att den började om med av- och påstängningar när någon faktiskt inte ville missa ett TV-program.
Så nu vi får klara oss utan för det finns inga pengar till någon ny för tillfället och att susa omkring på vägarna med en bil med läckande bensintank är nog i vilket fall något man bör undvika i det längsta.
Nyheter hämtas för tillfället in via datorn, radion och tidningar. Det fungerar bra. Böcker, veckotidningar och gamla serietidningar finns ju också att läsa.
Och nu kommer det egendomliga: jag saknar inte TV:n det minsta! Det gjorde jag sällan under de år när jag gick på teaterlinje i Örebro heller, trots att jag sedan barnsben har varit van vid TV. Under de åren läste jag, förutom teatermanus förstås, mängder av romaner, noveller och dikter. Jag umgicks med vänner, gick på teatern (inte fullt så mycket som jag kunde ha gjort tyvärr då teaterelever fick gratis biljetter mot uppvisande av ett kort vi fick på utbildningen) samt gjorde en hel del andliga övningar.
Utvecklingen verkar att bli en liknande den här gången; att jag börjar jobba med det andliga igen för att läka själsliga sår och gå vidare i livet.

Redan när datorn låste mig ute för några veckor sedan fick jag en möjlighet att reflektera över mitt skrivande. Som jag har skrivit om här på bloggen så har jag haft problem med att skriva i år. En utlovad science fiction-serie har inte blivit av; jag har inte blivit klar med bidrag till flera skrivtävlingar och de bidrag som har kommit iväg har inte blivit några succéer. Efter en noggrann analys av vad som har hänt så kom jag fram till att det var den andliga biten som saknades i de flesta av de historier som jag har skrivit det senaste året. Jag har skrivit för att ‘marknadsföra’ mitt skrivande, inte för att jag har tyckt att det var kul. Tävlingsmänniskan vaknade i mig och när jag inte lyckades så kände jag mig väldigt misslyckad.
Men nu när jag har varit ärlig mot mig själv så vet jag då att jag har skrivit fel typ av historier. Jag har alltid sett mig som en fantastikförfattare, men vad jag är intresserad av är nog mer något som jag kallar ”andlig fiktion”. Det är något som är besläktat med folksagor, men utan att i egentlig mening vara det (till exempel Den visa. De noveller som jag har haft framgång med har ofta haft sin grund i mina egna erfarenheter och ett budskap. Flera av historierna jag har skrivit i år har saknat en själ så att säga. De har inte varit balanserade heller.
En annan sak är att det känns som om jag håller på att växa ifrån fantastiken. Mycket skräck som jag har läst de senaste åren är ur vissa aspekter ganska egendomlig, även om författarna är skickliga på att bygga upp en berättelse och har ett bra språk. De är uppenbart påverkade av film, TV och en del har läst gammal folklore, men de saknar djupare kunskaper om de områden som de rör sig i utkanterna av. Det är en sak att skriva om demoner, en annan att stå öga mot öga med en så att säga (vilket jag har gjort). Verkligheten överträffar dikten när det gäller såna här saker.
Fantasygenrens historier har en tendens att likna varandra, även om det givetvis finns undantag. Folksagor, sägner och andra former av berättelser till exempel många myter berättar om vad det innebär att vara människa, ofta genom symbolik. Idag verkar mycket av fantastiken ha blivit en verklighetsflykt. Inget fel på underhållning som sådant, och var och en får göra vad den vill med sin tid, men fler borde söka efter vad de gamla berättelserna handlar om på djupet.
Återstår science fiction då. Genren har börjat få lite upprättelse nu och ses inte enbart som flum längre. Science fiction-genren är bred och den enda som har verkligen har visioner om framtiden, oavsett om de är dystopiska eller utopiska. I den här genren finns möjligheten att i fantasin testa vad framtiden kan tänkas bära i sitt sköte. Det går inte att komma ifrån att science fiction-författare sedan genren uppkomst har varit kusligt profetiska i många fall. Samtidigt är det svårt att avgöra om den tekniska utvecklingen skulle ha tagit den riktning den har tagit om det inte hade varit för en del författares visioner. (Roboten verkar förresten vara en sentida ättling till Golem, den medeltida legend om en människoliknande varelse av lera som genom att ett tecken för liv ritades i dess panna fick liv.)
Ironiskt nog har jag skrivit dåligt med science fiction trots att det är där som jag har fått mina mer speciella idéer. Det kanske är dags att börja arbeta med de här novellerna istället för att slösa bort tiden på genrer som jag ur vissa aspekter har tröttnat på, både vad gäller att läsa och skriva.

I lördags så var jag på secondhandbutiken igen. De hade miljödag och 25% på allt. Till min stora glädje hittade jag ett par intressanta böcker! Samtliga inom det andliga området (vilket inte tillhör det vanligaste utbudet där).
För 49 kronor fick jag 2 st påsar med pärlor, Angela Donovans Önskan. Så här kan dina drömmar bli verklighet, Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvists En resa i min själ och Maria Ulander 1001 drömmar. Ett lexikon från A till Ö. Andliga böcker var något av det första som rök när min livssituation förändrades drastiskt ur vissa perspektiv för några år sedan. Några nya har jag kunnat låna på biblioteket ibland, men det har inte blivit många de senaste åren. Jag har försökt bli av med vissa själsliga sår, men utan att lyckas. Jag har också haft vissa funderingar, men behövde få det mer bekräftat samt tips på hur jag skulle kunna gå tillväga. Nu har jag nästan kommit igen Önskan. Så här kan dina drömmar bli verklighet och insett att universum måste ha hört min önskan fast jag inte har uttalat den högt. Jag tycker mig även ha sett boken tidigare. För några år sedan var jag med i en bokklubb som var specialiserad på andliga böcker, men gick ur den, troligen samma månad som jag annars skulle ha fått den här boken som månadserbjudande. Antagligen såg jag den i den sista medlemstidningen jag fick. Så trots att det tog lite längre tid så kom den trots allt i min ägo till sist! 🙂

Ytterligare ett tecken på att jag bör gå en mer andlig väg kom imorse när en skrivarvän berättade att hon hade lagt upp en ny blogg med andlig inriktning https://theflyinganddivingsparrow.wordpress.com/. Jag har funderat på att starta en ny blogg då den här i första hand ska handla om skrivande och i synnerhet då mitt eget.
Så nu börjar jag planera för min nya blogg samt för den inriktning mitt skrivande ska ha i framtiden.
Det känns rätt så nervöst, men ändå mycket bra! 🙂

50 nyanser av kritik

För några veckor sedan gjorde en skrivarvän till mig ett inlägg i en författargrupp på Facebook. Hon upplevde det som att en del av hennes skrivarvänner, efter att hon hade recenserat deras böcker, blev korthuggna i sina svar till henne osv. Hon kände ett förståeligt obehag inför situationen som hade uppstått och funderade på att sluta recensera vänners böcker på sin blogg/hemsida. Jag förstår henne och har liknande funderingar själv nuförtiden för det är lättare att komma med (konstruktiv) kritik om man inte känner författaren ifråga, och jag har vid det här laget många författare som vänner på Facebook jag med.
Jag lade in en kommentar i hennes inlägg att jag tycker att hon är konstruktiv i sin kritik och att hon har en bra förmåga att finna en texts svagheter, men också att lyfta fram dess styrkor. Jag har själv fått ta del av hennes kritik vid ett tillfälle och fann den mycket bra, även om det sved en del. (Och jag anser att hon hade fullkomligt rätt! Den texten har jag för tillfället lagt åt sidan efter det, men har funderingar på att arbeta med den nästa år.)
I min kommentar tog jag upp den ofta onyanserade kritik av böcker som jag tycker att vi dränks i numera. Mediokra böcker höjs till skyarna och det börjar tyvärr bli allt svårare att hitta guldkornen i bokfloden, även om jag har funnit många såna också förstås. 🙂
Okej, som författare vill man givetvis att kritiker öser lovord över ens verk. Det vill jag också och det är inget fel med det. Som en annan skrivarvän skrev i en kommentar till samma inlägg så blir hon hellre hyllad än sågad, och givetvis är det så.
För nya, tämligen okända författare och små förlag är det viktigt att synas i sociala medier då man inte har ekonomin att synas på reklampelare, i helsidesannonser i tidningar och så vidare.
Men som sagt, jag tycker att alltfler så kallade ‘recensioner’ idag är förklädd reklam och inget annat. Böcker höjs till skyarna utan några som helst nyanser. Alla böcker verkar numera vara mästerligt skrivna fempoängare! Och som sagt, många böcker är också mycket bra, men det finns en hel del bottennapp därute på bokmarknaden och tyvärr verkar de bara bli fler och fler … 😦
Många vågar inte att vara ärliga i sin kritik av andras böcker längre, särskilt inte om man har en någon form av relation till författaren (eller skulle kunna få det i framtiden).

En åsikt som jag har stött på flera gånger det senaste året är att om en bok redan är tryckt så är det ingen idé att kritisera den eftersom det inte går att ändra (däremot verkar det som om många av de här personerna tycker att det är helt okej att kritisera e-böcker eftersom det är möjligt att ändra i dem efter publicering).
Det stämmer förstås vad gäller den upplagan, men inför en eventuell ny skulle man kunna göra förändringar, vilket faktiskt sker ibland.
Sedan så har vi haft kritik i tidningar långt innan den digitala revolutionen bröt ut. Författare har nog alltid varit kluvna inför kritiken och kommer nog att fortsätta så vara. Ofta har det surt hetat att kritik är medelmåttans hämnd på geniet och att recensenter vet hur det ska göras, men inte kan inte göra det själva. Det är en sanning med modifikationer. Många recensenter genom åren har även varit framgångsrika författare (musiker, konstnärer osv).

Flera gånger i år har jag känt mig lurad att läsa böcker som jag sedan efter bara några kapitel har gett upp och lagt bort. Det har berott på flera orsaker. En del böcker har varit dåligt skrivna rent språkligt, andra tråkiga utan något intressant ämne, några har inte haft en tillräckligt unik berättarröst och en del vet inte hur man berättar en historia alls. De här böckerna har jag inte tipsat om här på bloggen för jag ser ingen poäng med att såga någon på det sättet.

Vad jag önskar är helt enkelt en mer nyanserad kritik än vad som ofta förekommer i sociala medier idag (även om det, som alltid, finns undantag förstås). Att någon påpekar en texts eventuella svagheter behöver inte alls avskräcka en potentiell läsare från boken. Tvärtom, kan sånt ibland väcka nyfikenhet! Om du redan har läst något av en författare och gillat det så kanske du inte alls bryr dig om att recensenten tar upp något som hen inte tycker var riktigt bra i nyaste boken. Kanske bryr du dig mer om vad dina vänner rekommenderar än vad en bokbloggare eller en recensent i en TV-soffa tycker om en bok. (Det bästa är att hitta en bokbloggare, bokrecensent eller vän som har ungefär samma smak som du själv för då ökar chansen att du får tips på böcker som du kommer att gilla!)
Men det viktigaste är att det kan vara till hjälp för författaren om kritiken är konstruktiv! De flesta författare vill ge ut mer än en bok under sin livstid och det kan då vara bra att få veta vad som har fungerat bra och vad som har fungerat mindre bra i textens möte med läsaren, oavsett om det är fråga om professionella bokrecensenter, bokbloggare, andra författare eller ‘vanliga’ läsare.

Poängen med recensioner är ju att de ska vara personligt skrivna! Jag ser helst att man är konstruktiv i sin kritik av andras texter, lyfter både det som är bra och det som kanske är mindre bra. Nu finns det böcker som är mästerligt skrivna på alla sätt och vis, men de är ytterst få.
Men för att våga skriva konstruktivt kritik så bör man inte riskera alltför många påhopp bara för att man har varit ärlig.
Risken för påhopp kommer inte enbart från författaren utan inte minst från författarens vänner idag. Jag har sett såna saker ske flera gånger det senaste året. Författaren lägger upp en recension som boken har fått ( i ett par fall ett brev som författaren har fått från läsare) och vännerna ‘sågar’ recensenten/brevskrivaren/bokbloggaren och kallar den för ”idiot” och liknande. Det känns kanske bra och trösterikt för författaren att ha så lojala vänner för stunden, men det kanske i längden kostar mer än det smakar.
Personligen hoppas jag få slippa såna vänner då det riskerar att slå tillbaka på mig själv för vem vågar skriva något om mina texter om man riskerar att hängas ut på det här sättet?
För personer som skriver vad de tycker om böcker (och försöker vara konstruktiva) börjar nu alltså dra öronen åt sig alltmer. Resultatet kan bli att en del författare kommer att fastna och inte utvecklas mer i sitt författarskap om de enbart omges av fans och ryggdunkande vänner…
Jag försöker alltid vara både ärlig och konstruktiv i min kritik av en bok med förhoppningen att nästa bok som författaren skriver ska bli bättre än den föregående! 🙂

En annan orsak till att jag vill ha en mer nyanserad kritik handlar om rättvisa! För som sagt, om alla böcker får högsta betyg så blir alla betyg helt värdelösa till slut!
Bra, kanske en del tycker. En vanlig åsikt som ofta är kopplad till det här är att det bara är en fråga smak i vilket fall som helst. Och visst kan det vara så (men det är ändå enbart deras egen åsikt som är den enda giltiga! Alla andra är idioter som inget begriper!).
En åsikt som förfäktas av en del är att det inte gör så mycket om det språkliga brister om man berättar en bra historia. Jag håller inte med! En bra författare behärskar både det språkliga och känner till åtminstone grundläggande berättarteknik.
Sedan kan man välja mellan olika nivåer vad gäller det språkliga. Lättlästa böcker som vänder sig till läsovana personer har ett enklare språk än böcker som vänder sig till mer läsvana personer. Vi har populärlitteratur och finlitteratur också, om jag så får kalla det. Populärlitteraturen har ofta en enklare ordval än finlitteraturen, men inte alltid.
Men att skriva lättförståeligt är inte detsamma som att skriva dåligt! När jag skriver att en del böcker är dåligt skrivna då menar jag verkligen att de är dåligt skrivna! Det finns böcker som ges ut där varken författaren eller förlaget verkar känna till att datorers skrivprogram brukar ha en rättstavningsfunktion! Korrekturläsare kostar pengar så idag är det ofta upp till författaren att fixa till texten, och författare blir ofta blinda inför sin egen text så onödiga fel slinker igenom. Men när jag menar att böcker är dåligt skrivna så menar jag inte heller att det råkar ha slunkit igenom något stavfel eller något mindre grammatiskt fel utan att de är ointressanta innehållsmässigt och slarvigt skrivna. Betänk att författare ligger högt upp på listan över drömyrken idag! Man räknar med att var tredje vuxen svensk drömmer om att ge ut en bok! Men att skriva en bok, även en novell för den delen, är en helt annan sak än att läsa den! Ett elakt citat går ungefär så här:

Alla har en bok inom sig, men de flesta bör förbli oskrivna.

Jag minns inte vem det var som sa det. Kanske var det citatmaskinen Dorothy Parker.
En del författare skulle med andra ord må bra av att vara lite mer självkritiska ibland och mer tänka sig för vad de ger ut!

Sedan har jag stött på författare som har ett bra språk och som kan göra de mest fantastiska beskrivningar av personer och miljöer, men som ändå inte kan berätta så historien så den blir intressant. Nu finns det många olika stilar även vad det gäller att berätta förstås, men en historia måste förmå att både fånga läsarens intresse och lyckas behålla det tills sista ordet är läst.
Det finns böcker där författaren använder så många svåra ord att man måste slå upp dem i en ordbok vilket totalt förstör allt vad läsupplevelse heter! (Jodå, såna böcker finns också!)

Det här var mina tankar om det här med kritik och recensioner, eller som jag brukar kalla det här på bloggen: boktips! 🙂

Tre år av skrivande

För tre år sedan deltog jag för första gången i Månadens novell på Kapitel 1. Placeringen missade jag att kolla upp, men det var inte topp tio i alla fall skulle jag tro. Jag minns i alla fall att min novell faktiskt fick ett par röster vilket givetvis kändes väldigt roligt. 😀
Nu i efterhand misstänker jag att den nog var ‘för smal’ och därför inte föll alla läsare i smaken.

Det har varit tre år av nya bekantskaper, både IRL, på nätet och inte minst på boksidor. Jag kan ärligt säga att jag har kommit att läsa böcker under de senaste tre åren som jag med största sannolikhet aldrig ens skulle ha hört talas om alls då jag tidigare främst var hänvisad till vad recensenter i media rekommenderade. Eller vad jag hittade i bibliotekets hyllor, något som också i stor utsträckning påverkas av vilka böcker som är aktuella och som recenseras-i media.

Tre år av glädje och sorg, frustration och kreativitet. Jag är en obotlig tidsoptimist som alltid tror att jag ska kunna hinna skriva till så många novelltävlingar som möjligt, och visst kan det gå att få till en bra novell snabbt ibland, även sådana som vinner! 🙂
Men vid det här laget har jag insett att det inte alltid är så enkelt att skriva noveller som många tror, och idag slog det mig att det kan kosta mer energi att hålla på med flera små skrivprojekt än med ett stort. Energin splittras åt olika håll och det är svårt att behålla fokus på ett av dem. Det fungerar inte heller speciellt bra att försöka tvinga fram en historia har jag märkt. Någon form av inspiration eller idé måste det finnas annars går det ju inte att skriva alls.

Under de här tre åren har jag haft framgångar och vunnit några novelltävlingar, men jag har också floppat totalt ett par gånger. Orsaken har ofta varit tidsoptimism. Jag har börjat skriva alltför nära inpå deadline, och även om det ibland kan fungera att göra så, så gör det det inte för det mesta (särskilt inte med tanke på att olika novelltävlingar ofta kan ha samma deadline). Det gör också att ”brainstormprocessen” då inte heller hinner bli riktigt avslutad innan jag börjar skriva på berättelsen . Det är inte heller nödvändigt alltid, men risken finns att historien blir lösare i konturerna än önskat, något som gör den väldigt svår att visualisera den och gå in i för mig som författare och sedan förmedla vidare till en läsare. Att skriva är ett hantverk där många komponenter ingår. Det gäller att fortsätta jobba på träget hela tiden och inte ge upp.

I tre år har jag sagt till mig själv att jag ska arbeta med mina ‘egna projekt’, men så sitter jag där i alla fall och skriver för en tävling, splittrar upp min energi och får dåligt självförtroende. Kanske ska jag inte bestämma mig för att göra på det ena eller andra sättet utan låta lusten styra mer vad jag skriver? För utan skrivlust så blir det inte det minsta roligt att skriva. Kanske borde jag hela tiden fråga mig vilket projekt som känns mest kul? Eller kanske mest angeläget i en del fall?

En sak är i alla fall säker: när jag började skriva för tre år sedan så trodde jag att vägen mot författarskapet skulle vara rakare än vad den har varit, på alla sätt och vis. Ibland är tvivlet där om det är någon idé att fortsätta försöka kämpa, men så kommer det en period av ‘flow’ och allt är bara ‘wow’! 🙂

Så nu sitter jag har och undrar var jag kommer att vara om tre år vad gäller mitt skrivande. Kommer jag att ha fått klar någon av alla de böcker som jag har i huvudet? Kommer jag att ha fått någon form av genombrott? Eller kommer skrivk(r)ampen att ha lett till ett sammanbrott? Kanske beror det mest av allt på om jag har lärt mig något av mina misstag, eller om jag kommer att fortsätta göra om samma misstag år efter år? För tre år är ju egentligen ingen tid alls vad gäller att lära sig ett yrke, eller hur?

Väldigt många ”kanske” och ”eller” i den här texten idag. Men så är det en del dagar. Mycket funderingar och tankar fram och tillbaka i ett försök att se mönstren hos mig som författare klarare. Vilka är mina styrkor? Vilka är mina svagheter?

En sak är i alla fall säker: under de här tre åren har jag tagit, och tar, mitt författande på största allvar. Det är ingen lek längre, ingen hobby som jag utövar för att roa mig då och då. Det är det här jag vill syssla med i framtiden: att berätta historier. Men att förlösa en text är inte det lättaste alltid. Det är i alla fall en sak som jag har lärt mig de senaste tre åren! 🙂

Omskrivningens ljuva helvete

Det har inte blivit alltför mycket skrivet för min del hittills i år. En lång period av en form av skrivkramp drabbade mig i våras och fortsatte över sommaren. Idéer fanns, men jag hade alltför många och fick svårt att välja vilken jag skulle koncentrera mig på att skriva först.
Efter vinsten i Mina Hanssons WB100-tävlingen har jag äntligen kommit igång att skriva igen, även om problemet med för mycket inspiration fortfarande finns kvar. Jag försöker anteckna alla idéer jag får för senare tillfällen.

Just nu håller jag på att jobba med bidrag till På denna grund vi bygga http://popuppublishing.se/novelltavling/. Jag känner på sätt och vis ett visst obehag att gå ut med det för det skulle vara pinsamt om mitt bidrag/mina bidrag inte kom med. Det är en anledning att jag faktiskt ganska sällan genom åren har skrivit om vilka tävlingar jag skickar in till här på bloggen. (Det blir nämligen extra pinsamt med tanke på att jag har vunnit tävlingar och även haft noveller publicerade utöver det.)
Den första versionen av en av novellerna har blivit testläst och kommenterad så jag funderar nu på om jag ska satsa på omskrivningen av den idag, eller om jag ska satsa på att få till ytterligare en novell och vänta med omskrivningarna till början av nästa vecka (sista minuten, som vanligt). Problemet är då att jag fick en ny idé nyss som skulle kunna bli riktigt intressant att utveckla vidare. Men den är jäkligt läskig så jag vet inte riktigt om jag vågar … och så har jag ju min första idé till den här novelltävlingen som jag har gjort research till osv. Att få klart tre noveller innan midnatt den 1 september är tyvärr inte helt realistiskt, särskilt om jag betänker hur kroppen har varit den senaste veckan. Så den stora frågan är vilken av de här två idéerna jag ska arbeta vidare på.

Att skriva om en text är ett ljuvt helvete, har jag märkt. Det är mycket få texter som är färdiga från början, i varje fall är det så för mig. De flesta texter behöver åtminstone trimmas lite grann; en del behöver extrema makeovers. (Jo, jag har skrivit några sådana texter också som befinner sig i en skamvrå på hårddisken.) Det är jobbigt att vända och vrida på meningar, skriva om, läsa om, göra sig nya bilder inne i huvudet och att ibland inse att det bakom det där uttrycket ”kill your darlings” finns en grym verklighet för författaren. För den där skojiga meningen kanske inte alls har i texten att göra och ibland kan man till och med upptäcka att en hel karaktär är överflödig. Vid andra tillfällen kommer man in ‘fel’ i berättelsen. Jag har tidigare gjort liknelsen mellan att skriva och hoppa rep – man måste hoppa in vid precis rätt tillfälle i historien. Ett problem som jag ofta har, särskilt med tanke på att jag ju helst vill skriva noveller är att en del av mina berättelser får en (alltför?)lång startsträcka då jag vill få med så mycket bakgrundsinformation som möjligt innan historien rullar igång. Det kan nog fungera att göra så ibland vad gäller en längre text (även om man bör undvika alltför stora sjok även där), men det fungerar dåligt när det gäller noveller. Här gäller det att vara betydligt mer stram vad man kan ta med och vad som får stå tillbaka, eventuellt bara hastigt antydas för läsaren. Så då är det bara att stryka och sedan skriva om. Jag beundrar alla som vågar ge sig på ett romanprojekt för de flesta har många timmar av redigering framför sig. Jag tycker noveller kan vara tillräckligt jävliga att få ordning på ibland och även om slutresultatet kan vara mycket tillfredsställande så är man ofta så trött på historien efter ett tag att man bara vill kräkas på den. 😀

Jag tillhör även en av dom som gärna skriver långa noveller. Står det att max antal tecken är till exempel 40.000 tecken så ser jag det som en uppmaning att skriva just 40.000 tecken. Ofta drar jag över i den första versionen och måste korta ner den. En nedre teckengräns är inte alls svårt att komma över däremot.
Så jag behöver öva mig i att skriva kort, riktigt kort ibland också. Då är det än viktigare att komma in direkt i ett skeende. Kanske är det just det som jag ska öva mig på idag; att skriva en kort och obehaglig historia som får håren att resa sig på läsarens armar. 🙂

Berättelser utan slut

Det här året har det inte blivit så mycket skrivet, ett faktum som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Problemet är inte att jag inte har några uppslag till historier som jag vill berätta (för det mesta i alla fall) utan att jag har FÖR MÅNGA uppslag till historier. Jag har svårt att välja vilken/vilka berättelser som jag ska välja att utveckla vidare först. Om det gäller till exempel noveller till tävlingar så borde den med tidigast deadline prioriteras först, eller hur?
Men så fungerar inte kreativa sinnen alltid, särskilt inte mitt! Min hjärna kan börja arbeta med den som har deadline sist av alla istället. Det är svårt, nästan omöjligt att tvinga en skapande kraft att arbeta efter ett schema. Det här året så har jag kasserat åtskilliga försök i den vägen.
Till exempel skulle jag den här veckan koncentrerat jobba inför Hemmets veckotidnings deadline för deras kortromantävling den 15:e. Jag har försökt få fram en passande berättelse, men då jag själv redan innan tonåren hade tröttnat på veckotidningarnas noveller och romaner (Margit Sandemo undantagen från den regeln)så verkar det vara omöjligt för mig att skriva på det där ‘snälla’ sättet. Jag har läst en del noveller ur veckotidningar de senaste åren för att få in känslan på ett omedvetet plan, men det verkar inte ha fungerat. De vill ha en form av verklighetsflykt som i alla fall för tillfället inte passar mig att skriva. Synd. 10.000 kronor hade suttit fint om jag hade lyckats knipa förstaplatsen. 🙂
Men som min mamma sa igår när jag beklagade mig och berättade om mitt beslut att inte skicka in något bidrag till den tävlingen: ”Det kommer fler chanser.”
Och det gör det förhoppningsvis! Att nya skrivtävlingar i olika former hela tiden dyker upp är ju något som jag vet mycket väl vet. En stor del av den här bloggen listar just de tävlingar som jag lyckas nosa upp eller blir tipsad om. Så om någon hör talas om någon novelltävling eller liknande som jag har missat så får ni gärna tala om det! 🙂

Men tillbaka till mitt egna skrivande. I år har jag skrivit flera inledningar till noveller som jag sedan inte har kommit vidare med. En del är bara några meningar, men en del är på flera sidor. Det gemensamma för dem är att de saknar slut och utan det är det svårt att få berättelsen att gå i en viss riktning, eller rättare sagt i någon som helst riktning alls. Nu är det så att även berättelser som har ett redan uttänkt slut ibland kan ta nya vägar eller få en oväntad slutknorr. Men det finns i alla fall ett slags karta att följa där man vet var målet, i alla fall på ett ungefär befinner sig, även om man inte är helt säker på vägen dit.
För tillfället så står jag och känner mig förvirrad ute i terrängen. Kompassnålen snurrar som en galning och när jag inte kommer vidare så hoppar jag in i bilen igen och kör iväg till nästa plats och börjar om från början igen. Ibland vet jag inte ens vilken karta jag ska välja att försöka först med. Alla är terra inkognita, förutom att jag i bästa fall i alla fall har en startpunkt att utgå från.

Jag är som den där omtalade åsnan som stod mellan två hötappar och svalt ihjäl eftersom den inte kunde välja vilken den skulle börja med först. Exakt så är det. Fast jag har inte bara två att välja mellan. Jag har ett par pärmar med idéer till olika berättelser. Det är också en av anledningarna till att jag hellre skriver noveller än romaner för det känns som om jag skulle svika alla dessa små berättelser som vill bli skrivna då de flesta av dem inte kan bearbetas till romanlängd.
Min rastlösa personlighet förvärrar det ytterligare. För tillfället skrämmer det kontrollerade vansinne som skrivande är ur många perspektiv. Samtidigt som jag längtar efter det så fruktar jag också att uppslukas av berättelsen så till den grad att jag glömmer bort klockan och var jag befinner mig någonstans; glömmer bort dryck, mat och sömn. Mina axlar och skuldror brukar värka, benen var stela när jag vaknar upp ur det tranceliknande tillstånd som historieberättande är (och läsande också för den delen).

För tillfället är det bara en enda av alla berättelser som roterar uppe i mitt huvud som har allt det som en berättelse ska ha: en början, en mitt och ett slut. Det är den novell som jag planerar att skriva till novelltävlingen ”På denna grund vi bygga[jag skrev faktiskt brygga här först! :D] .”
Så jag bör nog börja med den. Om min kreativitet vill samarbeta, vill säga, för i morse fick jag ett uppslag som skulle kunna passa in till Kapitel 1:s Sommarens novell som har deadline vid midnatt idag. Frågan är om jag orkar försöka få ihop något till dess. Jag skrev ju Den andra tvillingen på två timmar och den tog sig till årsfinalen! 🙂

Boktips!

Idag har jag ett lättläst boktips nämligen Johan Werkmästers Stora boken om En naken karl med illustrationer av Boel Werner. Jag läste den här boken efter ett tips från författaren och storytellern Christina Claesson när jag efterlyste lättlästa böcker att läsa inför Vilja förlags manustävling i våras som gick ut på att skriva lättlästa böcker. Nu blev det inget bidrag till tävlingen för min del, men det var ändå intressant att läsa ett par lättlästa böcker och fundera över skillnaden mellan ‘vanligt’ författande och att skriva lättlästa böcker.

Stora boken om En naken karl är en samlingsvolym med fyra berättelser om Herr Assar Jansson och fröken Klara Lasker, två helt vanliga människor som blir kära i varandra på ålderns höst:

En naken karl
En naken karl i Paris
En naken karl firar jul
En naken karl bjuder på middag.

Herr Assar Jansson och fröken Klara Lasker har bott grannar i 30 år i samma hyreshus. De har samtalat ibland över en fika, men inte varit några närmare vänner. Men en kväll äter herr Assar Jansson räkor och när han efter duschen ska slänga räkorna i sopnedkastet så går dörren igen och han är utelåst. Så han ringer i sin nöd på fröken Klara Laskers dörr och det är upptakten på en kärlekshistoria dem emellan. I uppföljarna åker de bland annat till Paris och firar jul hos fröken Laskers släkt i Falun. Och var än Herr Assar Jansson är så blir han pinsamt naken i någon scen …

Johan Werkmäster berättar i boken att han skrev En naken karl till en romantävling som LL-förlaget utlyste för en del år sedan. En naken karl-serien räknas som klassiker inom den lättlästa litteraturen.
De fina och humoristiska illustrationerna är gjorda av Boel Werner och tillför ytterligare en dimension till böckerna. Det slår mig när jag ser dem hur sällsynt det är med illustrationer i skönlitteratur som vänder sig till vuxna, vilket faktiskt är ganska synd, för det ger som sagt ytterligare dimensioner till texten. Jag har bara stött på illustrationer i en del klassiker och kåserisamlingar tidigare, förutom i spökhistorien Vintervålnader av Kate Mosse som jag tipsade om i helgen som gick.

Det ska tydligen finnas ytterligare en del i bokserien som har titeln En naken karl blir söt och som handlar om att Herr Assar Jansson får diabetes. Den ingår dock inte i den här samlingsvolymen.

Vad är då skillnaden mellan lättläst och ‘vanligt’ författande (i alla fall utifrån det här exemplet).
Meningarna är inte så långa och texten innehåller inga svåra ord. Fakta förklaras lite kort på en del ställen, till exempel att baguetter är långa, franska bröd. Men språket är inte fullt så enkelt som jag inbillade mig innan jag läste boken.
Jag förstod senare att det finns olika nivåer av lättläst beroende på målgruppen(barn, invandrare, personer med psykiska funktionshinder, äldre). Vilja förlag skrev dock inte ut vilken målgrupp de hade tänkt sig vad gällde tävlingen, något som nog var en anledning till att jag inte fick ihop något bidrag.

Mitt betyg till Stora boken om En naken karl blir:

YYYYy

Ett smart sätt att sälja sin bok

Jag har gnällt en tid över svårigheten att sälja sin bok/sina böcker, och jag vet att jag inte är ensam om att ha problem att nå ut till läsarna. Det vanligaste idag verkar vara att marknadsföra boken/böckerna via sociala medier (särskilt bland de som inte backas upp av ett stort, etablerat förlag).
Men även det kan göras på många olika sätt.

Ett av de bästa jag har stött på den senaste tiden är marknadsföringen av Järnskallen.
Det började med att det låg ett mejl i min inkorg där det fanns en länk till en hemsida http://www.jarnskallen.se/. Vidare stod det att ett antal exemplar av boken skulle lottas ut vilket naturligtvis fångade mitt intresse. 😉
Länken gick till ett test där jag fick svara på några frågor och utifrån det fick reda på vilken karaktär i boken som jag var. Jag blev Outsidern och det är väl bara att medge att jag har varit med om tester som har varit totalt missvisande, men det här stämde ruggigt väl överens med min personlighet! 🙂

Även om inte alla författare och förlag (Nils Håkanssons Järnskallen ges ut av Albert Bonniers förlag så även stora, etablerade förlag använder sig av sociala medier i sin marknadsföring) kan göra internettester av de här slaget (för då skulle det inte vara något speciellt längre med det), så måste jag säga att det här var ett väldigt smart sätt att sprida ut information om dels att boken snart ska publiceras (den finns nu ute på marknaden) och samtidigt ge potentiella läsare ett smakprov på bokens karaktärer och handling.
Och det behövs nog nytänkande för att bli synlig i dagens stora bokflod.

Nils Håkanssons Järnskallen är en historisk äventyrsroman som utspelar sig i Stockholm år 1917. Det verkar vara en härligt twistad historia som jag ser fram emot att få läsa någon gång i sommar! 🙂

Jag ska börja spana efter fler bra sätt att marknadsföra sin bok/sina böcker nu. 🙂

Tvångströja på fantasi och kreativitet

De som läser min blogg vet att jag hade en liten kris för några dagar sedan vad gällde mitt skrivande och om det var någon idé att kämpa vidare.
Jag vill tacka för de snälla kommentarer och den peppning som jag har fått. Det värmer! 🙂

Nu, några dagar senare, har jag analyserat lite grann varför det blir så ibland, att man tvivlar på sig själv för det här gäller ju inte bara mig utan så är det för de flesta författare någon gång.

Min kris den här gången utlöstes i alla fall av flera samspelande faktorer:

Jag jämförde mig själv med andra författare. Antagligen är det fullt naturligt att man gör så ibland. Problemet är dock att man oftast jämför sig med de som har fått ett större genomslag än man själv, vilket gör att man känner sig som en dålig författare när man inte har rönt samma framgång.
Jag ska försöka fokusera mer på de framgångar jag faktiskt har haft i framtiden och jobba vidare med att utveckla mitt skrivande.
Ett första steg att inte stirra sig blind på andras framgångar är att göra som jag har gjort på Facebook nu, nämligen att klicka bort ”Följa” i de författargrupper jag är med i. Då slipper jag få in alla meddelanden i mitt flöde och kan gå in och sålla bland inläggen på ett annat sätt när jag har tid och lust. Prestationsångesten blir lite mindre. En annan positiv sak med det är att jag lättare hittar mina vänners inlägg igen! 🙂

Jag fick avräkningar från förlag. Det är svårt att nå ut, särskilt om man, som jag, mest har gett ut mina noveller som e-böcker. Så mitt skrivande ger inget större utslag på mitt bankkonto precis …
Men det kommer nog snart! 🙂

Men det som verkligen utlöste tvivlet var att jag, trots research på olika sätt, och en stor vilja att skriva, ändå inte fick till någon text till Vilja förlags tävling för lättlästa böcker.
Jag tycker att det är bra att lättlästa böcker finns och det skulle kännas bra att kunna bidra till ett utökat utbud.
Men min fantasi stod still, huvudet kändes luddigt och jag kände ett stort obehag inför uppgiften.
Ju mer jag pressade mig själv, desto större tycktes det inre motståndet bli. Till sist kändes det inte ens roligt att försöka.
Det var först igår, sista dagen för inlämnande av manus, som jag förstod varför.

För det första skulle bidragen, vilket jag nämnde i inlägget i helgen, lämna läsaren med en skön känsla i kroppen och en önskan efter att läsa mer. Det är möjligt att jag är en dysterkvist i grunden, men jag kan inte skriva feel-good-berättelser på beställning. Jag har också märkt av en tendens hos mig själv att gå till överdrift och bli sentimental när jag försöker mig på det. I värsta fall kan det utveckla sig till en historia med ganska svart humor som kanske inte passar sig i alla sammanhang.

För det andra så har förlaget delat in sina utgivna böcker i fyra olika nivåer, från enkelt skrivna vardagsnära historier till mer avancerade, och då ibland även mer fantasibetonade berättelser. De ger faktiskt ut åtminstone skräckberättelser.
Men tävlingens teckenbegränsning på 40.000 tecken fick mig att tolka det som att det som efterfrågades var de mer vardagsnära historierna då dessa har just en maxbegränsning på 40.000 tecken, medan de mer språkligt avancerade har en övre gräns på 60.000 tecken.
Nu står det, som sagt, ingenstans att det var vardagliga berättelser med enkelt språk som efterfrågades, men det var alltså vad jag tolkade det som.
Idag slog det mig att jag kunde ha mejlat och frågat vad de ville ha på ett ungefär.
Jag är också uppvuxen på 1970-talet när ‘diskbänksrealism’ stod högt i kurs, inte minst inom barn-och ungdomslitteraturen. Jag minns att vår lärare på lågstadier fick kritik när hon läste Bröderna Lejonhjärta för oss. Många tyckte att det var att ljuga för barn att ge intrycket av att det skulle kunna finnas ett liv efter döden! På den tiden fanns det inte mycket fantasy, science fiction eller skräck på barn-och ungdomsavdelningen på biblioteken eller i bokhandlarna. (Idag har det kanske slagit över lite för mycket åt det andra hållet för det finns inte mycket realism i bokhyllorna idag tycks det mig som.)
Det gör att jag inte är odelat positiv till vardagsrealistiska skildringar. De gör ofta verkligheten tristare än vad den är. Och vem kan egentligen avgöra vad som är realistiskt, eller ej? Verkligheten är, enligt min, och många andras erfarenhet mycket mer fantastisk än vad en del tror.
Men min barndomserfarenhet kan uppenbarligen få mig att slå bakut om jag känner mig tvingad att skriva vardagsrealistiskt utan minsta lilla oknytt i texten.

Och för det tredje så är det där med att skriva enkelt som är knepigt. Korta meningar, enkla ord (som akademiker vill jag ibland briljera med min ordkunskap), skriva in förklaringar till ord eller begrepp i texten när det behövs, undvika ordlekar, utförliga personbeskrivningar och en del annat som vi författare gärna plockar in i en text utan att tänka på att vi ens gör det.

Sammantaget resulterade allt det här till att jag satte en tvångströja på både min fantasi och min kreativitet.

Så jag kände mig rätt så misslyckad i helgen. Jag gillar skrivutmaningar av olika slag, men det här var nog fel tävling för mig, i varje fall för tillfället.

En annan författare menade, när jag ställde frågor omkring att skriva lättläst inne på Facebook, att det nog vore enklare att göra om en redan skriven text än att försöka skriva lättläst från ‘scratch’. Jag tror att personen kan ha en poäng där.

Någon gång, i framtiden, kanske jag kommer ge mig på att försöka skriva en lättläst text igen, men just nu finns det så många olika novell-och skrivtävlingar på gång att jag inte direkt lider brist på utmaningar ändå.

Jag hoppas det här inlägget kan bli till tröst för någon annan kämpande tvivlande författare, för det kommer alltid nya tävlingar, nya utmaningar och nya idéer till berättelser.

Och tänk på att vara realistiska med vad ni hinner och orkar skriva också! Det är lätt att bränna ut sig när man tycker att något är roligt. Så gör inte det! 🙂