De som läser min blogg vet att jag hade en liten kris för några dagar sedan vad gällde mitt skrivande och om det var någon idé att kämpa vidare.
Jag vill tacka för de snälla kommentarer och den peppning som jag har fått. Det värmer! 🙂
Nu, några dagar senare, har jag analyserat lite grann varför det blir så ibland, att man tvivlar på sig själv för det här gäller ju inte bara mig utan så är det för de flesta författare någon gång.
Min kris den här gången utlöstes i alla fall av flera samspelande faktorer:
Jag jämförde mig själv med andra författare. Antagligen är det fullt naturligt att man gör så ibland. Problemet är dock att man oftast jämför sig med de som har fått ett större genomslag än man själv, vilket gör att man känner sig som en dålig författare när man inte har rönt samma framgång.
Jag ska försöka fokusera mer på de framgångar jag faktiskt har haft i framtiden och jobba vidare med att utveckla mitt skrivande.
Ett första steg att inte stirra sig blind på andras framgångar är att göra som jag har gjort på Facebook nu, nämligen att klicka bort ”Följa” i de författargrupper jag är med i. Då slipper jag få in alla meddelanden i mitt flöde och kan gå in och sålla bland inläggen på ett annat sätt när jag har tid och lust. Prestationsångesten blir lite mindre. En annan positiv sak med det är att jag lättare hittar mina vänners inlägg igen! 🙂
Jag fick avräkningar från förlag. Det är svårt att nå ut, särskilt om man, som jag, mest har gett ut mina noveller som e-böcker. Så mitt skrivande ger inget större utslag på mitt bankkonto precis …
Men det kommer nog snart! 🙂
Men det som verkligen utlöste tvivlet var att jag, trots research på olika sätt, och en stor vilja att skriva, ändå inte fick till någon text till Vilja förlags tävling för lättlästa böcker.
Jag tycker att det är bra att lättlästa böcker finns och det skulle kännas bra att kunna bidra till ett utökat utbud.
Men min fantasi stod still, huvudet kändes luddigt och jag kände ett stort obehag inför uppgiften.
Ju mer jag pressade mig själv, desto större tycktes det inre motståndet bli. Till sist kändes det inte ens roligt att försöka.
Det var först igår, sista dagen för inlämnande av manus, som jag förstod varför.
För det första skulle bidragen, vilket jag nämnde i inlägget i helgen, lämna läsaren med en skön känsla i kroppen och en önskan efter att läsa mer. Det är möjligt att jag är en dysterkvist i grunden, men jag kan inte skriva feel-good-berättelser på beställning. Jag har också märkt av en tendens hos mig själv att gå till överdrift och bli sentimental när jag försöker mig på det. I värsta fall kan det utveckla sig till en historia med ganska svart humor som kanske inte passar sig i alla sammanhang.
För det andra så har förlaget delat in sina utgivna böcker i fyra olika nivåer, från enkelt skrivna vardagsnära historier till mer avancerade, och då ibland även mer fantasibetonade berättelser. De ger faktiskt ut åtminstone skräckberättelser.
Men tävlingens teckenbegränsning på 40.000 tecken fick mig att tolka det som att det som efterfrågades var de mer vardagsnära historierna då dessa har just en maxbegränsning på 40.000 tecken, medan de mer språkligt avancerade har en övre gräns på 60.000 tecken.
Nu står det, som sagt, ingenstans att det var vardagliga berättelser med enkelt språk som efterfrågades, men det var alltså vad jag tolkade det som.
Idag slog det mig att jag kunde ha mejlat och frågat vad de ville ha på ett ungefär.
Jag är också uppvuxen på 1970-talet när ‘diskbänksrealism’ stod högt i kurs, inte minst inom barn-och ungdomslitteraturen. Jag minns att vår lärare på lågstadier fick kritik när hon läste Bröderna Lejonhjärta för oss. Många tyckte att det var att ljuga för barn att ge intrycket av att det skulle kunna finnas ett liv efter döden! På den tiden fanns det inte mycket fantasy, science fiction eller skräck på barn-och ungdomsavdelningen på biblioteken eller i bokhandlarna. (Idag har det kanske slagit över lite för mycket åt det andra hållet för det finns inte mycket realism i bokhyllorna idag tycks det mig som.)
Det gör att jag inte är odelat positiv till vardagsrealistiska skildringar. De gör ofta verkligheten tristare än vad den är. Och vem kan egentligen avgöra vad som är realistiskt, eller ej? Verkligheten är, enligt min, och många andras erfarenhet mycket mer fantastisk än vad en del tror.
Men min barndomserfarenhet kan uppenbarligen få mig att slå bakut om jag känner mig tvingad att skriva vardagsrealistiskt utan minsta lilla oknytt i texten.
Och för det tredje så är det där med att skriva enkelt som är knepigt. Korta meningar, enkla ord (som akademiker vill jag ibland briljera med min ordkunskap), skriva in förklaringar till ord eller begrepp i texten när det behövs, undvika ordlekar, utförliga personbeskrivningar och en del annat som vi författare gärna plockar in i en text utan att tänka på att vi ens gör det.
Sammantaget resulterade allt det här till att jag satte en tvångströja på både min fantasi och min kreativitet.
Så jag kände mig rätt så misslyckad i helgen. Jag gillar skrivutmaningar av olika slag, men det här var nog fel tävling för mig, i varje fall för tillfället.
En annan författare menade, när jag ställde frågor omkring att skriva lättläst inne på Facebook, att det nog vore enklare att göra om en redan skriven text än att försöka skriva lättläst från ‘scratch’. Jag tror att personen kan ha en poäng där.
Någon gång, i framtiden, kanske jag kommer ge mig på att försöka skriva en lättläst text igen, men just nu finns det så många olika novell-och skrivtävlingar på gång att jag inte direkt lider brist på utmaningar ändå.
Jag hoppas det här inlägget kan bli till tröst för någon annan kämpande tvivlande författare, för det kommer alltid nya tävlingar, nya utmaningar och nya idéer till berättelser.
Och tänk på att vara realistiska med vad ni hinner och orkar skriva också! Det är lätt att bränna ut sig när man tycker att något är roligt. Så gör inte det! 🙂