Skapartävling

Jag har inte kollat min mejl så värst mycket den senaste månaden så där finns hundratals mejl som jag inte har hunnit gå igenom. Idag hittade jag ett tips på en skapartävling från Eva Ullerud.
Det handlar om att göra skämtteckningar som motvikt till rasism.

Så här står det på deras sida:

Skapartävling: Skämtteckning som motvikt!

Kreativmotvikt.se är ett webbprojekt som påverkar opinionen mot främlingsfientlighet och egoism. På webbsidan publiceras låtar, dikter och skämtteckningar mm. och via sociala medier sprids länken för att väcka uppmärksamhet. Ska din skämtteckning stå i fokus i september?

En bra skämtteckningar lyckas framkalla två känslor samtidigt: att det är kul och att det är förskräckligt (eller äckligt eller fel osv!). Skämtteckningen delar ut ett nålstick till läsarna: du skrattar, men inser du hur fel det är?! Varje gång vi sprider sådana nålstick, påverkar vi den allmänna opinionen: att stänga gränser och tänka på oss själva är inte en lösning frö framtiden!

Tävlingsregler:

– Skick ditt bidrag senast 15 augusti 2016 till info(at)kreativmotvikt.se, gärna tidigare! (@ isf at!)

– Bidrag består av en självskapad bild (inte ett foto!), med eller utan text.

– Skämtteckningen passar i projektets grundtanke (se fliken ”vad vi gör”).

– Bidrag är i digital form och färdiga att webbpublicera.

– Du har rättigheterna och instämmer med att publicera via kreativmotvikt.

– Obs: ingen tjänar pengar med projektet! Vårt gemensamma mål och äran att publiceras är utdelningen.

– Det vinnande bidraget publiceras augusti/september på webbsidan och länk till den sprids via alla våra kanaler.

– Jury: de trogna deltagarna väljer vinnaren.

– Obs: om vi mottar många bra bidrag redan i juni, publiceras de på webbsidan och får besökare ge reaktioner som juryn tar med i beslutet.

Läs mer om Kreativ motvikt och skapartävlingen på deras hemsida:
http://kreativmotvikt.se/index.html

Annonser

Boktips! Den viskande dödskallen av Jonathan Stroud

Dagens boktips är som synes av rubriken Den viskande dödskallen av Jonathan Stroud.
Bok nummer två i serien om Lockwood & Co, det vill säga, Anthony Lockwood, George Cubbins och böckernas berättarjag, Lucy Carlyle börjar med att de gräver på vad de tror är en galgplats i Wimbledon för att förinta ett spöke. Men spöket visar sig inte alls vara ensamt och gruppen flyr för sina liv -och räddas av ärkefienden Quill Kipps och hans team från den större och mer välrenommerade spökbyrån Fittes! Naturligtvis leder det i sin tur till att Lockwood och Kipps ingår ett vad för att komma fram till vem som är bäst på att lösa spökfall. Förloraren ska erkänna sitt nederlag i en tidningsannons.

Lockwood & Co får sedan i uppdrag av en entreprenör, som rensar kyrkogårdar från övernaturlig aktivitet, att undersöka en nyligen, och tidigare okänd grav där en doktor, ökänd för att ha experimenterat med det okända, ska ligga begravd. Snart har en förfärlig vålnad släppts lös och ett farligt föremål som man också har funnit i graven har stulits från kistan. Och Lucy får en ny, mer spöklik partner att samarbeta med under fallet …

När jag boktipsade om del 1 i serien om Lockwood & Co: Den skrikande trappan reflekterade jag över att när jag var barn skulle gärna spökhistorier ha så kallade ‘naturliga’ förklaringar. Så är inte fallet i de här böckerna då något har inträffat som gör att spökena har blivit ett verkligt hot mot människornas liv och ja, de hotar till och med hela civilisationen. Bara barn kan se, höra, känna av och bekämpa spökena. Vuxenvärlden är mer eller mindre helt hjälplös. Någon gång kring puberteten, eller strax efter, verkar förmågan försvinna och även barn som har varit spökagenter förlorar sina Talanger. Men så länge de har Talanger så det de här barnen som med livet som insats får slåss mot spökena. Det här är en mörk värld som för mina tankar till J.K. Rowlings, men även Charles Dickens. Strouds värld är mörk och farlig, människor dör, BARN dör, men många slåss också för att förändra och försöka lösa spökenas gåta.

Boken genomsyras av en mörk humor mitt i allt det otäcka. Författaren måste även ha pluggat på en hel del om verkliga paranormala fenomen och traditionell folklore.
Under varje kapitels titel finns en liten passande illustration i svart-vitt.

Mitt betyg blir:

YYYYy

IMG0832A

En trösterik lista

Hittade följande lista hos Tidningen Skriva. I och för sig är det fråga om faktaböcker, men jag måste säga att titlarna sätter fart på fantasin! Jag skulle gärna läsa den där boken om hur man skyddar sig från trädgårdstomtar!

Trevlig helg! 🙂

14 absurda böcker som faktiskt blivit utgivna

Filmtips!

Dagens filmtips är Rock of ages. Genremässigt klassas den som musikfilm/musikal/komedi. Handlingen utspelar sig på Sunset strips rockklubbar under 1980-talet.
En ung kvinna, Sherrie, anländer från Oklahoma till Los Angeles där hon hoppas slå igenom som sångerska. Det första som händer i den nya staden är att hon blir rånad på sin skivsamling. En ung man, Drew, försöker ta fatt tjuven, men misslyckas. Istället hjälper han henne att få arbete som servitris på samma rockklubb, The Bourbon Room, som han själv jobbar på. Sherrie och Drew blir förstås kära i varandra. Rockklubben har problem med ekonomin, men ser ut att bli räddad då en rockstjärna, Stacey Jaxx, som fick sitt genombrott på just The Bourbon Room, lovar att hålla en gratiskonsert där.
När förbandet till Stacey Jaxx ställer in får Drews band sin chans att slå igenom …

Filmen innehåller mycket bra musik, och skådespelarna, särskilt Tom Cruise i rollen som Stacey Jaxx gör ett toppenbra jobb! 🙂
Det är en feel good-film som man som tittare mår bra efter att ha sett, även om jag personligen tycker att filmens story är i tunnaste laget. Jag tror att det skulle ha gått att göra en starkare och mer gripande (och galnare)historia, inte minst med tanke på musiken.

Mitt betyg blir:

YYYy

Boktips!

Idag har jag ett lättläst boktips nämligen Johan Werkmästers Stora boken om En naken karl med illustrationer av Boel Werner. Jag läste den här boken efter ett tips från författaren och storytellern Christina Claesson när jag efterlyste lättlästa böcker att läsa inför Vilja förlags manustävling i våras som gick ut på att skriva lättlästa böcker. Nu blev det inget bidrag till tävlingen för min del, men det var ändå intressant att läsa ett par lättlästa böcker och fundera över skillnaden mellan ‘vanligt’ författande och att skriva lättlästa böcker.

Stora boken om En naken karl är en samlingsvolym med fyra berättelser om Herr Assar Jansson och fröken Klara Lasker, två helt vanliga människor som blir kära i varandra på ålderns höst:

En naken karl
En naken karl i Paris
En naken karl firar jul
En naken karl bjuder på middag.

Herr Assar Jansson och fröken Klara Lasker har bott grannar i 30 år i samma hyreshus. De har samtalat ibland över en fika, men inte varit några närmare vänner. Men en kväll äter herr Assar Jansson räkor och när han efter duschen ska slänga räkorna i sopnedkastet så går dörren igen och han är utelåst. Så han ringer i sin nöd på fröken Klara Laskers dörr och det är upptakten på en kärlekshistoria dem emellan. I uppföljarna åker de bland annat till Paris och firar jul hos fröken Laskers släkt i Falun. Och var än Herr Assar Jansson är så blir han pinsamt naken i någon scen …

Johan Werkmäster berättar i boken att han skrev En naken karl till en romantävling som LL-förlaget utlyste för en del år sedan. En naken karl-serien räknas som klassiker inom den lättlästa litteraturen.
De fina och humoristiska illustrationerna är gjorda av Boel Werner och tillför ytterligare en dimension till böckerna. Det slår mig när jag ser dem hur sällsynt det är med illustrationer i skönlitteratur som vänder sig till vuxna, vilket faktiskt är ganska synd, för det ger som sagt ytterligare dimensioner till texten. Jag har bara stött på illustrationer i en del klassiker och kåserisamlingar tidigare, förutom i spökhistorien Vintervålnader av Kate Mosse som jag tipsade om i helgen som gick.

Det ska tydligen finnas ytterligare en del i bokserien som har titeln En naken karl blir söt och som handlar om att Herr Assar Jansson får diabetes. Den ingår dock inte i den här samlingsvolymen.

Vad är då skillnaden mellan lättläst och ‘vanligt’ författande (i alla fall utifrån det här exemplet).
Meningarna är inte så långa och texten innehåller inga svåra ord. Fakta förklaras lite kort på en del ställen, till exempel att baguetter är långa, franska bröd. Men språket är inte fullt så enkelt som jag inbillade mig innan jag läste boken.
Jag förstod senare att det finns olika nivåer av lättläst beroende på målgruppen(barn, invandrare, personer med psykiska funktionshinder, äldre). Vilja förlag skrev dock inte ut vilken målgrupp de hade tänkt sig vad gällde tävlingen, något som nog var en anledning till att jag inte fick ihop något bidrag.

Mitt betyg till Stora boken om En naken karl blir:

YYYYy

IMG0192A

50 sätt att mörda en snigel

Trädgården har funnits där i många år, ända sedan familjen flyttade in i radhuset i början av 1980-talet. På den tiden fanns det även en koloniträdgård i Valla som skulle tas omhand. Mitt intresse var nog egentligen inte så stort för någon av de två trädgårdarna om sanningen ska fram. Att köpa penséer på våren och så luktärter och/eller astrar var min idé om trädgårdsarbete och med det fick det oftast räcka. Okej, det var kul att ta upp potatis, det ska medges. Det är lite av känslan att finna en nedgrävd skatt där nere i jorden. 🙂
Men i det stora hela är påtande i jord inte min favoritsysselsättning även om jag åtminstone tycks ha grönfläckiga fingrar och lite svart jord under naglarna. Trädgården har fått sköta sig själv till stor del de senaste åren. Ingen har orkat eller hunnit. Körsbärsträden och päronträdet växer(här klipps det inte så mycket på grenar); den lilla björnbärsplantan har så gott som helt och hållet intagit det före detta kökslandet och en inte obetydlig del av gräsmattan (något jag har förlåtit den för för länge sedan); rabarbern har upptagit större delen av en före detta plantering liksom pionen och liljorna. Gräsmattan klipps förstås då och då liksom en del buskar, men i övrigt har trädgården lämnats i fred.
Förra året satte jag fyra solrosor i urnor samt en squash. Solrosfröna åt talgoxarna upp redan på hösten och squashen blev det inget av alls. För några år sedan satte jag några tomater i krukor och det var bland annat frön från dessa som jag satte i våras (Oxhjärta och Totemtomater).
Men i år kände jag som synes att det skulle bli ändring av. Några blomsterkrasse och några tomater kunde jag trots allt kunna tänka mig att sätta igen. Tyvärr satte jag alldeles för många frön då jag trodde att fröna vid det här laget skulle vara alltför gamla för att gro. (Jag har lärt mig en hel del om fröers hållbarhet det här året ”the hard way”.) Likadant var det med en påse med vad som kallades för Sommarblandning och som, enligt vad som stod på påsen, skulle innehålla en blandning av sommarblommor. (Jag har skrivit en novellett om det hela som heter Trångt i byttan.)

View this post on Instagram

#85 //Trångt i byttan// Allt elände började med att min mamma sa, titta, jag hittade fyra stora pinnar i morse, ifall du tänker sätta tomater i år. Eh, tack, mumlade jag mellan frukosttuggorna. Jag hade faktiskt funderat på att sätta tomater, men sedan kommit fram till att det var alldeles för stor möda för en så pass liten skörd. Efter att mördarsniglar och andra småkryp har ätit sig mätta och belåtna brukar det inte bli mycket över till mig. Det enda jag hade haft vissa planer på att plantera var solrosor. Och luktärtor. I höstas hittade vi några ärtor som jag tänker försöka påta ner vid förrådsväggen i slutet av maj. Om jag lyckas ta mig förbi björnbärsbuskarna som har invaderat det före detta trädgårdslandet samt större delen av gräsmattan … I alla fall, någon gång den där morgonen började en längtan växa inom mig. Jag tog fram alla burkar och påsar med frön som jag kunde hitta. De som var äldst hade haft bäst-före datum för femton år sedan, de yngsta för tre år sedan. Jag letade upp krukor och byttor att plantera i. Jag la alla tomatfrön från en burk och hälften av de som fanns i en påse i blöt. Jag hällde samtliga frön från en så kallad ”Sommarblandning” i en kruka. Jag sa till mig själv att det skulle vara roligt om något alls kom upp, men hade inget större hopp. Fyra dagar senare var de där, en hel legion av små gröna späda plantor! De trängs med varandra i krukan. Där finns inga ordnade led. De ser nästan likadana ut allihop. Jag har ingen aning om vem som ska bli en lobelia eller vem som ska bli en aster eller kanske något helt annat. Nästan lika illa ställt är det med tomaterna. Så nu försöker jag att med kirurgisk precision sära på dem och plantera dem i andra kärl. Men dessa kommer inte att räcka till så för att ge dem livsrum kommer jag att få smyga mig ut om nätterna och plantera dem i andras trädgårdar. Kanske kommer just DU att bli en av de lyckliga ägarna till ett litet lejongap eller en tomatplanta … Ylwa Karlsson. 150504. #novell #planta #livsrum #lebensraum

A post shared by Novelletten (@novelletten) on

Många av dessa blommor har tyvärr inte överlevt till dags dato och vad de som har överlevt har fått för namn har jag ingen aning om, men så här ser några av dem ut. Den som kan identifiera växten får gärna lämna namnen/namnet i en kommentar. 🙂

IMG0341A

Mina växter har vuxit dåligt på grund av vårens kyla och molnighet. Om jag hade haft en varm inglasad veranda eller ett växthus hade de nog varit större och kraftigare redan nu, men det har varit dåligt att finna plats även inomhus för dem (jag har en del krukväxter också). Jag räknar därför kallt med att jag får vara glad om jag får en endaste tomat. Kilopriset på den vågar jag inte ens att räkna på. 😉
Så jag räknar med att även tomaterna främst får ses som prydnadsväxter i år. De ser faktiskt ut som små palmer om man tänker efter! 😀

Några järnnätter verkar det inte bli i min del av landet så jag började plantera ut mina växter så smått för några veckor sedan. Jag såg framför mig hur dahliorna blommade vackert; hur mina kokbönor växte mot skyarna likt i sagan om Jack och bönstjälken och hur jag skulle kunna skörda smaskiga rädisor hela säsongen. Hotet visade sig inte komma från ovan i form av någon arg jätte, utan i form av en glupande hunger nerifrån den mörka jorden. Min odlarglädje förbyttes snabbt i odlarsorg när bladen på flera växter ganska snart hade stora hål i sig. De skyldiga hittades snart i landet och på gräsmattorna: sniglar och snäckor. Sniglarna var värst och värstingarna av alla var de spanska skogssniglarna, mer kända under den träffande benämningen mördarsniglar. De sägs äta både levande och döda artfränder förutom att de gärna sätter i sig våra bönor, dahlior, rädisor, ringblommor och tagetes, ja, allt som de kan sätta sina 27000 (!) ”tänder” i!

Naturligtvis började jag söka på nätet och hittade diverse råd hur man bör handskas med dessa slemmiga små odjur. Det vanligaste förslaget är att klippa huvudet av dem eller att man ska hälla kokande vatten över dem. Eller lägga in dem i frysen, salta dem och en del annat, samtliga metoder med syftet att döda sniglarna. Men jag har svårt för att ta liv och att känna mig mordisk. Familjen har förvandlats till snigelkramare så fort jag har andats om att en snigel eller snäcka ligger risigt till. Jag har fått höra att jag kommer att drabbas av karma och återfödas till snigel (något som jag inte finner helt osannolikt ur ett andligt perspektiv). Det finns en hel del av specieism -”artism” det vill säga en form av ideologi som är släkt med sexism och rasism- över det hela. Och även speciecide -artmord-(om det ordet ens finns vet jag inte men det borde det) vilket känns obehagligt. Det är tillåtet att vara grym och vilja döda, utrota, eftersom det ”bara” är fråga om sniglar. Okej, man uppmanar i bloggar och böcker att man ska vara barmhärtig och ge dem en kvick död. Men man ifrågasätter inte dödandet i sig. Det är den yttersta lösningen på de flesta problem tydligen: att döda.
Några av sniglarna har strukit med, det ska jag erkänna (men det är inte ens en handfull), men majoriteten har fått gå till skogs där de med största sannolikhet har fler naturliga fiender än vad som finns inne bland människornas bosättningar idag. Snigelätande igelkottar och paddor har minskat rejält i antal. Höns och myskankor får vi inte ha inne i tätorter av diverse skäl. Således gynnar och skyddar våran livsstil sniglarna faktiskt. De enda naturliga fienderna som ska finnas kvar är trastar och de i vårt område verkar inte gå direkt hårt åt sniglarna. (Jag har för mig att även rävar och grävlingar ska käka snigel, men inte heller de är vanliga här runtomkring.) Vissa skalbaggar ska visst ha snigel på menyn också, helst då små sniglar.

Men även om jag har ett blödigt hjärta så tänker inte låta dem härja helt fritt i trädgården så jag har provat mig fram med diverse metoder jag har hittat ute på nätet. Det gamla snigelgiftet som jag fick syn på ute i förrådet försvann dock innan jag ens hann testa om det fungerade fortfarande(det förrådet är någon form av svart hål där allsköns skräp ansamlas, men där man sällan får tag i det man verkligen behöver). Kaffesump fungerar bra så länge det är torrt. Om det blir blött surfar snigelrackaren över det. Om den äter av det så dör den dock. Sniglar ska inte tåla koffein(sägs det). Salt i strängar fungerar som ett dödligt hinder, men bör användas med försiktighet då det även kan ta död på växterna. Jag lägger strängar av grovt salt runt mina lådor och kärl som står på stenplattorna på uteplatsen. Som bonus dör även ogräset mellan plattorna. Det ska även finnas tejp med salt att köpa för att sätta fast runt urnor och krukor.

Sedan dök det upp ett boktips någonstans på någon sajt. En Sarah Ford hade skrivit en bok som hette 50 sätt att mörda en snigel. Möjliga och omöjliga metoder att överlista och döda trädgårdens fiende nr 1.
Boken visade sig vara en skön blandning av fakta och humor. 🙂
Jag började med liv och lust läsa om snigeluslingarna och ta del av författarens råd hur man bäst skulle handskas med dem. Förutom de vanligaste sätten (klippa huvudet av dem eller att hälla kokande vatten över dem) så finns förslag på hinder av sand, smågrus och äggskal. Av dessa sätt fungerar sand bäst (så länge den är torr alltså). Mördarsniglarna låter sig inte direkt bekomma. Äggskal hejdar dock en del mindre åkersniglar så det kan vara värt att prova trots allt (och det ser faktiskt ganska snyggt ut också). Snäckor äter dock äggskal eftersom de behöver kalk till sina egna skal har jag märkt. Strängar av kalk stoppar inga mördarsniglar, men det gör som sagt salt. Jag känner inte samvetskval över någon snigel försöker spränga mina saltbarriärer och trillar dit.

Så jag har alltså provat diverse metoder hittills och fann i Sarah Fords bok för några dagar sedan en metod som faktiskt fungerar! Den verkar vara otroligt effektiv och jag har fångat in massor med sniglar sedan jag började använda den och till och med tagetesen har lämnats i fred! 🙂
Metoden är enkel: strö ut havrekli runt dina plantor. En sträng som är någon centimeter hög och några centimeter bred. Sniglar älskar nämligen havrekli! Men inne i snigelns mage sväller kliet och -PANG!- så exploderar snigeln! Eller gör den? Jag har inte hittat någon som har gjort det ute i landet, men de är extra långsamma och slöa när de har ätit havrekli i alla fall. De glömmer också bort sådana dära världsligheter som att solen har gått upp och att de börjar torka ut …
Jo jo, frosseri är en dödssynd även för mördarsniglar! Det torra kliet fastnar också på deras slemmiga kroppar och bromsar upp deras framfart så även om en snigel mot all förmodan inte skulle gilla havrekli så måste den äta sig fri och då trillar den också dit!

I boken finns även andra metoder beskrivna som jag hoppas kunna testa innan sommarens slut för det brukar vara dumt att helt förlita sig på en metod (som sagt så kan regn sabba en hel del. Det ska bli intressant att se om de gillar blött havrekli lika mycket som torrt). Man ska kunna ladda sprejflaskan med avkok från ett pelargonblad (mördarsniglar ska hata pelargoner, enligt uppgift) och sedan spreja avkoket på sina älsklingsväxter så att de luktar pelargon. Det ska tydligen lukta bläh i en snigelnäsa. (Enligt samma uppgift ska de hata gräslök, men mördarsniglarna verkar inte veta om det. Jag såg till och med en mördarsnigel i veckan som petade tänderna med en bit gräslök!)

Oavsett vad du tänker göra med sniglarna så är Sarah Fords bok en riktig pärla! Den innehåller också härliga illustrationer av KJA- artists.com som får en att le mitt i eländet! 🙂

Mitt betyg blir:

YYYYY

IMG0356A

PS. Skator och gråsparvar tycker också om havrekli så du bör sätta upp någon form av skrämma för att hålla dem borta från kliet. Det får inte bli fri väg in till dina plantor!

DS. Efter några veckors kamp har jag kommit fram till att sniglar normalt sett är mest aktiva kring klockan 20 och klockan 8 så det kan vara en bra idé att ha en snigelpatrulleringar åtminstone kring dessa tider, om möjligt. Att smyga ut kring midnatt med ficklampa kan också det ge en hel del (se bara upp så att dina grannar inte tar dig för inbrottstjuv och ringer polisen!) likaså en stund efter ett regn. Glöm inte att kolla stammar på träd och buskar! Där håller gärna sniglar till. Jag vill också upplysa om att en del sniglar bokstavligen kan gå på väggarna så se upp med var du sätter plantor så de inte tar sig runt dina fina hinder den vägen!